Poppiga drömmar på Popkollo

Det är bandet Skrik och panik som övar i replokalen inför studioinspelningen imorgon. De kör en egen låt men repar framförallt in svenske popkillen Timo Räisänens låt Fear no darkness, promised child.

Det blir många omtagningar och senare har jag låten ringandes i öronen hela kvällen. När jag dagen efter lyssnar på originalet vete tusan om inte tjejerna var minst lika bra, trots att några av dem knappt hade hållit i ett instrument fem dagar tidigare.

För på Popkollo är förkunskaper inte det viktiga. Ett musikintresse är allt som behövs. Förutom att du är tjej.

– Det är roligare när det bara är tjejer med, det blir bättre sammanhållning då, säger gitarristen Emilie Wahlström från Jönköping.

– Ja, annars vågar man inte spela och om det är killar med ska de bestämma allting, säger trummisen Stephanie Bygghammar från Linköping.

Tjugosex tjejer mellan elva och sexton år är på Popkollo Botkyrka i Alby utanför Stockholm i tio dagar. Första dagen får tjejerna pröva olika instrument och sedan välja det de gillar och bilda band. Sedan får de spela, spela, spela under hela kollot.

De får också prova på att skriva egna låtar, lära sig om scenframträdande, spela in varsin låt och på slutet blir det avslutningskonsert inför föräldrar och kompisar.

Hjälp på traven får de av musikerna Cecilia Nordlund, Ana Johnson och Marit Bergman. Med på kollot finns även tre musikhandledare och en fritidsledare.

Få in fler tjejer på musikscenen
Marit Bergman har varit med sedan starten. Hon och hennes musikerkompisar Åsa Jacobsson och Linda Hörnqvist tröttnade på att de ute på spelningar bara träffade ”töntiga gubbar” som Marit uttrycker det.

– Killar har en egen gemenskap och det blir jobbigt i längden att behöva slå sig in i den, säger hon. Som tjej blir man objektifierad och inte lyssnad på.

Så för att få in mer tjejer på och bakom scenen startade de Popkollo i Hultsfred för fem år sedan. Sedan dess har Popkollo vuxit och finns nu även i Umeå, Göteborg, Malmö, Uppsala och så nu för första gången i Botkyrka. Förebilden var Rock camps for girls som finns i USA.

Marit Bergman menar att killar inte behöver kollon riktade enbart till dem. Det finns så många möjligheter för dem ändå. Dessutom finns det blandade kollon.

– Men på blandade kollon slutar oftast tjejerna vid micken. Med bara tjejer blir det enklare och man vågar mer. Själv blir jag inte så rädd för att göra bort mig då och jag behöver heller inte försöka imponera på samma sätt. Popkollo är och ska vara en skyddad verkstad, säger Marit Bergman.

Tjejerna får testa själva
En tillåtande atmosfär skapas genom att få tjejerna att pröva själva. Istället för att visa och instruera tjejerna hur till exempel ett mixerbord fungerar så frågar Marit hur de tror att man gör. Då måste de gå fram och testa.

– Tjejerna vågar pröva och lär sig av varandra, säger Marit. Och tanken är att vi handledare också lär oss av tjejerna.

– Pedagogiken går ut på att de ska lära sig hur man lär sig. Vi kan inte lära dem att spela på tio dagar men vi kan lära dem hur de kan gå vidare själva, fortsätter hon.

Marits dröm är att kunna ha löpande verksamhet och att Popkollo skulle vara gratis så att alla oavsett bakgrund kan vara med.

– Popkollo skulle vara knutet till tjejföreningar i kommunen som kan fortsätta att stötta tjejerna när de kommer hem, säger Marit. Nu hittar de kanske ingen att spela med.

– Vi är också medvetna om att de flesta tjejerna på Popkollo har föräldrar ur medelklassen, många med hippiebakgrund. Det är bättre att det blir mer blandat.

Annan bakgrund
Även projektledaren Mia Ström är inne på samma spår och menar att det är bra att Popkollo ligger i Botkyrka och inte i centrala Stockholm. Det kan göra det enklare att få med tjejer med annan bakgrund.

– Vi har besökt tre fritidsgårdar i Botkyrka - Tullinge, Fittja och Tumba, säger hon. Vi måste visa upp att Popkollo finns.

– Musikbranschen är snedfördelad och det är oftast bättre bemedlade personer som börjar spela, fortsätter Mia Ström. Det är ett problem eftersom en stor del av verkligheten inte blir porträtterad då.

Popkollo har ett faddersystem som innebär att personer och företag inom musikbranschen kan bidra ekonomiskt så att tjejer som annars inte skulle ha haft råd kan delta.

– Att Popkollo är ett övernattningskollo kanske också påverkar en del familjer, säger Mia. Så vi har funderat på om vi ska ha dagkollo också så att alla kan vara med.

Satsa på tjejer
Både Marit Bergman och Mia Ström uppmanar kommuner att satsa på Popkollo och på tjejer.

– Om någon på orten vill starta ett Popkollo: Stöd dem, säger Marit.

– Kommuner behöver satsa på jämställdhetsprojekt överhuvudtaget, säger Mia. Det måste vara långsiktiga satsningar. Och det är bra om tjejer får vara för sig, de behöver bygga upp sitt självförtroende. Här på Popkollo kan tjejerna hitta sin självkänsla genom musiken.

Och det verkar tjejerna i bandet Skrik och panik ha gjort. De repar vidare på låten de valt. Snart sitter den.
– Jag blir alldeles gråtfärdig. Ni är så duktiga och ni har utvecklats så mycket, utropar Mia.

Men hon ger ändå fler tips:
– Slå i mer på cymbalerna, säger hon till trummisen.
– Men då känns det som att jag överröstar alla andra, svarar Stephanie Bygghammar.
– Det blir annorlunda när ni står på scenen, då kommer allt att vara mickat. Och ni kommer att stå med ryggen mot varandra då, säger Mia.
– Jag vill inte stå så, då låter min röst falskt när jag hör den, säger sångerskan Jinnie Stork.

Men hon sjunger vidare:
– Fear no darkness promised child, fear no evil promised child, don’t be scared sweet promised child…


Text och foto: Anette Persson


Ur Brus nr 3 2007