Vi lämnade stan så fort det gick

I mina tonårs Motala hängde molnen lågt. Vi väntade på något men visste inte vad. Vi längtade till något men visste inte vart. Vi var arga och frustrerade och hade ingen att skrika på.

På ytan har inte mycket hänt. Nu som då rullar solen ner i Vätterns kalla vågor. Nu som då hänger ungdomarna i Varamon på sommarkvällarna, för att det kanske händer något. För att spegla sig i varandra. För att just den här kvällen kanske äventyret kommer.

I mina tonårs Motala hängde molnen lågt. Vi väntade på något men visste inte vad. Vi längtade till något men visste inte vart. Vi var arga och frustrerade och hade ingen att skrika på. Det hände att vi klottrade på en vägg. Det hände att vi drack sprit. Allt var planlöst, allt var väntan.

Motala mötte det tidiga 80-talet med depression, företagsdöd och arbetslöshet. De vuxna satt hemma framför teven, eller kanske hade de en båt de kunde fly iväg med ett tag, ut på Skepparpinan, sundet som delar av den vilda Vättern från den lugna Motalaviken, och för ett ögonblick glömma tristessen, den stulna framtiden.

För många av oss som var unga fanns det bara en sak som verkligen lyste som fyren i Motala hamn: här skulle vi inte stanna! Vi skulle inte bli som de vuxna, utan hopp, utan glädje, utan framgång. Vi skulle göra något annat, vi visste inte vad, bara att det måste bli annorlunda. Och det kunde det inte bli om vi var kvar.

Jag lämnade stan så fort jag kunde. Det gjorde mina kompisar också. Det fanns ingen framtid i Motala, det var så vi tyckte. Och många av oss som stack tänker så än idag. Men det är något som har förändrats. Dagens unga behöver inte skrika rakt ut i tomheten. Det finns någon där som lyssnar.

Just i Motala finns vuxna som tar de unga på allvar, som vet hur de unga har det och som vill hjälpa till med det som är svårt. Motala var en stad som präglade sina unga på hopplöshet. Motala har blivit en stad som driver de unga att tro på sig själva och satsa på sin framtid. Det är inte längre okej att sitta hemma framför teven, passiv och deprimerad. Det tycker jag är fantastiskt.

Och jag tror att för alla kommuner som vill behålla sina unga, och som ligger i magnetfältet kring en större stad, så ges det inga alternativ: det måste finnas meningsfull utbildning på hemmaplan och möjlighet till jobb. Annars flyr framtiden – ungdomarna.

Maria Persdotter
pressinformatör
Ungdomsstyrelsen

Ur Brus nr 2 2007