Låt inte maten tysta mun!

Det är för mycket envägskommunikation i skolan när eleverna lär sig att svara rätt snarare än att resonera själva.

Och om de unga inte söker sig till föreningsliv och organisationer så får dessa i stället komma till de unga, resonerade Studieförbundet Vuxenskolan.

Projektet Måltiden testar måltidssamtal som en ny metod och arena för det demokratiska samtalet. Årskurs sju på Rönnbyskolan i Västerås och årskurs åtta på Tokarpsskolan i Linköping har varit testpiloter.

Under två skolluncher har eleverna ätit, diskuterat och satt ord på sina tankar.

– Maten är viktig i projektet, för vissa är det lättare att prata om man har något att pilla med under tiden. Måltiden förenar och gör det lättare att mötas, säger Linda Nors som är en av projektets två projektledare.

Måltidssamtalen leddes av samtalsledare som utbildades av projektet. De rekryterades bland studenter på folkhälsovetar- och lärarutbildningarna i Linköping och Västerås.

Samtalsledarnas roll var att synliggöra varje deltagare i gruppen och hjälpa samtalet framåt, utan att komma med svar eller pekpinnar. Det är viktigt att samtalsledaren kommer utifrån och inte är en av skolans lärare.

– Annars finns risken att man faller in i gamla roller. Tanken är att man ska bort från skolsituationen, säger Linda Nors.

Mat och prat hör ihop

Samtalen utgick från maten på bordet och fortsatte till frågor om livsstil, miljöpåverkan och kultur. De ämnen som engagerat mest har varit hur djuren har det och miljöfrågor.

Det har också varit mycket diskussioner om socker, lightprodukter, skönhetsideal och media. För att fånga upp de frågor som måltidssamtalen kretsade runt avslutades projektet med en måltidsmässa i varje stad.

Fredagen före höstlovet är det därför dags för måltidsmässa i Linköping. Tolv organisationer, allt från Linköpings FN-förening till Lantbrukarnas Riksförbund är inbjudna för att prata om de frågor eleverna ville veta mer om.

– Vi vill ge eleverna chansen att träffa organisationer som de kanske inte visste fanns, säger Anna Klockner som är projektets andra projektledare.

På plats finns Karin Björkman och Lisa Harryson som håller i en workshop om hälsa. Båda har just avslutat sin magisterutbildning i folkhälsovetenskap vid Linköpings universitet och har varit samtalsledare under måltidssamtalen på Tokarpsskolan.

– I en del grupper var det svårt, i andra lätt, att få alla att prata. Från en del har det varit väldigt tydligt att de inte tyckte det var kul. Men de flesta har tyckt att det var positivt, säger Lisa Harryson.

Båda tycker att reflektion och att ta egen ställning får för lite plats i skolan.

– Så minns man ju själv att skolan var. Att diskutera i grupp borde göras tidigare och oftare, säger Karin Björkman.

Blyga vågar prata

Tre av eleverna på mässan är Sara Embe Kåberg, Jennifer Nilsson och Nathalie Ivenäs från Tokarpsskolan. De tycker att måltidssamtalen de hade i våras var en bra grej.

– Man fick säga vad man tyckte. Det är mycket lärorikt. Man förstår mer och får egna tankar, säger Nathalie Ivenäs.
– Om man är blyg vågar man prata mer när det är små grupper, säger Jennifer Nilsson.

– I skolan är det för mycket att man ska tänka på ett visst sätt. Man lär sig mer om man får säga vad man tycker, säger Sara Embe Kåberg.
– De årskurser som kommer efter oss borde få göra samma sak – måltidssamtalen gav jättemycket, säger Nathalie Ivenäs.

Detta hoppas också de två projektledarna.

– Det krävs dock att skolorna själva tar ansvar för att driva samtalen vidare när projektet är slut. Till det behövs ett aktivt arbete, särskilt eftersom det är viktigt att eleverna får träffa personer som inte är deras lärare. Men samtalen kan lika gärna hållas på ett café eller en fritidsgård, säger Anna Klockner.

Bristande resurser

Projektet har satt i gång tankar ute på de deltagande skolorna, även om inte någon av dem planerar att arbeta vidare med just måltidssamtal.

– Jag upplever att projektet betytt mycket för elevernas förmåga att analysera och reflektera, det är den största fördelen. Och att ämnena har berört eleverna, säger Jan Karlsson som är SO-lärare på Tokarpsskolan i Linköping.

– Vi kommer fortsätta att arbeta med att få eleverna att reflektera mer, och vi har fått nya uppslag till infallsvinklar på skolämnen som eleverna är intresserade av att arbeta med. Till exempel barns och tonåringars situation i världen.

Men Jan Karlsson tror inte att det kommer att vara möjligt att ta in personer utifrån för att hålla samtal med eleverna:

– Mycket stupar på bristande resurser.

Varken rätt eller fel

Åsa Nilson är SO-lärare på Rönnbyskolan i Västerås. Det är en liten skola som har en hög andel godkända elever. Skolan arbetar tematiskt och eleverna är vana vid att reflektera och ta eget ansvar.

Hon berättar att eleverna uppskattade mångfalden på måltidsmässan, och att få träffa människor som kunde mycket om ämnena. Några tjejer har till och med önskat att själva få ordna en egen mässa för yngre elever på skolan.

– Elever som annars inte brukar göra sin röst hörd i klassrummet fick utrymme, även om en del fortfarande var tysta. Det fanns en nyfikenhet och känsla av att det var roligt att prata med någon utifrån som lyssnade. Det kan man fundera över: varför är de tysta eleverna tysta i klassrummet? Hur skapar vi en situation där de vågar, och den där känslan av att det inte finns rätt eller fel?

Åsa Nilssons intryck är att också måltidssamtalen under vårterminen var mycket uppskattade av eleverna.

– De tyckte om att få tala fritt om det de var intresserade av, och att det inte var en bedömningssituation. För så är det i skolan: de vet att det ligger ett betyg bakom.

Låta alla komma till tals

Tanken är att fler skolor ska haka på idén med måltidssamtal.

– Vi kommer att fortsätta gå ut på det här sättet, och vi vill sprida metoden vidare. Förhoppningsvis kommer vi att kunna ta fram ett studiematerial som kan användas av andra som vill prova, säger Linda Nors.

Hon tycker att det viktigaste med måltidssamtalen är att unga som annars inte kommer till tals fått möjlighet att uttrycka sig.

– Min dröm är att måltidssamtal blir en del av skolan, i alla skolor. Det är en friare arena som passar de som får ont i magen bara av att komma in i ett klassrum.

Text och foto: Linnéa Falk

Ur Brus nr 4 2006