Hamna utanför en mardröm

– Jag minns särskilt en händelse i femte klass. Alla barn som var på skolan jagade mig. Det var hemskt. Jag trodde att jag skulle dö och inget annat. Jag kände mig som ett jagat och skrämt djur.

För det mesta handlade det inte om fysisk mobbning utan psykisk.

– Barn tror ofta att mobbning handlar om ”att knuffa någon utför en trappa”. Det kan lika gärna handla om utanförskap och om att inte vara någon. Det är svårt att ta på.

Upplevelserna från uppväxten har fungerat som en drivkraft. I dag har hon skrivit en bok. Hon åker också runt i skolor och föreläser.

För att kunna gå vidare gäller det att förstå sitt eget värde och inte acceptera negativa kommentarer. Anna-Lena Åsenfors poängterar att det är viktigt att inte prata om mobboffer.

– Att ha varit mobbad ger styrka. Man tvingas hitta strategier för att gå vidare i livet.

Idag jobbar hon själv i gymnasieskolan. Hon försöker låta bli att komma med pekpinnar. Anna-Lena Åsenfors berättar om några tjejer som var osams för att någon varit med fel kille.

– Jag tror jag satt i tre dagar med tjejerna. De grinade och klöste nästan ögonen ur varandra. Men till slut hittade de ett sätt att kommunicera. Varje vecka frågade jag hur de mådde. De var envisa. De pratar fortfarande inte med varandra. Men det förekommer inga gliringar.

Hon tycker att det är viktigt att ta unga på allvar.
– Det är inte bra att bygga hela sin identitet på att stå utanför.

Anna-Lena Åsenfors säger att vuxenvärlden måste bli bättre på att möta barnen på deras nivå.

– Det slår aldrig fel. Varje gång jag ska föreläsa kommer en stolt rektor och säger att det här är våra regler, på den här skolan respekterar alla varandra.

Reglerna handlar alltid om vad eleverna får och inte får göra:
– Men de vuxna då. Vad kan eleverna förvänta sig av de vuxna?


Text: Emma Welander
Illustration: Christián Serrano

Ur Brus nr 2 2006