Mobbade för att få respekt

– Alltså, jag har ju mobbat jättemånga. Jag har ju flyttat runt ganska mycket på grund av mammas jobb, säger Daniella.

Leila är en av hennes bästa vänner. På högstadiet hade det varit otänkbart. Daniella umgicks inte med andra invandrare trots att hon själv har utländska föräldrar.

– Jag gick i en materialistisk skola där det var viktigt med märkeskläder. Hade man inte ”gås” eller fjällräven kunde man få höra att du är så jävla fattig. Vi hade bra ekonomi. Jag blev inte mobbad. Du är som oss, du kan ju språket sa svenskarna. Om jag va med turkarna blev jag hobbyturk.

Vad är en hobbyturk?
– Det är en person som försöker vara något han eller hon inte är. Vi hade märkeskläder men vi hade köpt dom själva. En hobbyturk snor och säljer märkeskläder.

Utsatt för rasism

Daniella mobbade invandrare trots att hon själv varit med om rasism:
– När jag stod på tunnelbanestationen var det en som spottade på mig för att jag hade svart hår.

Var det inte som att slå på sig själv att mobba andra invandrare?
– Man tänker inte att min mamma är också en blatte, hon har ju utbildning och märkeskläder.

I dag ser Daniella ingen poäng med att göra andra ledsna. Vändpunkten kom när hon bytte skola:
– När jag flyttade till förorten började jag umgås med andra. De kom fram även om de inte kände en. Det var inte som på min förra skola. Jag ville inte umgås med turkar. Sedan träffade jag en kille som var turk. Han och hans syster gick i Akallaskolan och de var stolta.

Daniella säger att hon mobbade för att det var kul och för att få respekt:
– De säger att de som mobbar är osäkra. Jag var inte osäker. Det var ett nöje.
Leila håller med:
– Om jag tog bort deras självkänsla var jag den starkaste.

Daniella var med i elevrådet och antimobbingorganisationen Friends. Klassen röstade fram de tuffaste eleverna som representanter. Tanken var att de skulle se till att allt stod rätt till på rasten.

– Jag mobbade i Friendsjackan.

En gång skrev hon av svaren från en annan elevs prov och lät klasskompisen få skulden. Det var inte svårt att spela oskyldig.

– Jag blev så arg för att läraren upptäckte mig.

Ångerköpta

I dag ångrar sig både Leila och Daniella. Daniella säger att hon brukar gå i kyrkan och bikta sig. På skolavslutningen i 9: an delade hon ut en ros till en tjej som hon retat. Men fortfarande händer det att de får lust att bete sig illa. Leila tycker att det gav en kick att trycka ned andra.

På Xist är det en omöjlighet att mobba eftersom lärarna har stenkoll:
– Dom ser allt. På min förra skola kunde man ju nästan spola ned någon i toaletten utan att någon märkte något, säger Leila.

Xist är ett ettårigt individuellt gymnasieprogram som drivs av Kvinnoforum. Utgångspunkten är att det finns maktstrukturer i samhället som begränsar människors handlingsutrymme.

I praktiken handlar det mycket om att ge eleverna självkänsla och få dem att inse vikten av utbildning. Pedagogiken kallas för empowerment – engelskans ord för att ge makt.

Bra med litet gymnasium

Både Daniella och Leila är nöjda med att gå på en mindre skola där lärarna tar sig tid för eleverna. Leila säger att hon hade svårt att hinna med läxorna tidigare:
– Vi hade alltid gäster hemma. Även om jag var yngst fick jag hjälpa till med försäkringsbesked och sånt.

– Hos mig var det ingen som var hemma. Jag fick ingen hjälp i skolan heller. Man kände sig nedvärderad. Som att lärarna såg ned på en för att man inte kunde, säger Daniella.

Leila ville höja mattebetyget på förra skolan. En omöjlighet svarade läraren.
– Vad händer? Man går ut och kallar någon för jävla pluggåsna.

Det är det som är den stora skillnaden mot Xist:
– Här säger de inte bara gör ett omprov. De hjälper till, säger Daniella.
– Om alla skulle gå i en sån här skola skulle det finnas mycket kunskap, fortsätter Leila.
Båda två är väldigt stolta över allt som de lärt sig.


*Leila och Daniella är fingerade namn.

Text: Emma Welander
Foto: Christián Serrano

Ur Brus nr 2 2006