Här är Canada Goose-jackorna inlåsta

Det är fredag och klockan är strax efter nio. I gymnastiksalen i Annerstaskolan, som är en grundskola i Flemingsberg utanför Stockholm, samlas eleverna för den stora finalen i kärleksveckan.

Biträdande rektor Anna Collins Gustafsson ska strax hälsa alla välkomna. Hundratals skor tas av och ställs längs med väggen. Eleverna sätter sig gruppvis på golvet. De har jobbat hela veckan med olika aspekter av kärlek; historisk kärlek, djurisk kärlek och himmelsk kärlek bland annat.

Dagen innan föreställningen står skolans rektor Björn Grunstein i träslöjdsalen och pratar integration.

– Integration är inget man tar fram och putsar upp då och då. Det måste genomsyra hela verksamheten jämt, säger han samtidigt som han sågar plankbitar till elevernas träskulpturer.

– Integration handlar om tolerans, om respekt för andra och om hur man ser på det som är avvikande, säger han.
Genom fönstret till salen får han syn på en tjej som kommer gående mot skolan. Han kastar sig på fönstret och öppnar det.

– Vad gör du här? Du ska vara på fotbollsplan! NEJ! Inget snack. Tillbaka!

Flickan lommar i väg och Björn återvänder till plankan och sågen.

– Var var jag? Jo, när man väljer att låta det annorlunda berika sig, då har man integration. Om man bara accepterar det annorlunda, då har du bara tolerans, säger Björn och fortsätter att såga.

Björn har varit rektor här sedan slutet av åttiotalet. Att området har en del problem är inget han sticker under stol med. Arbetslöshet och utanförskap är vardag.

Skolan i djup kris

För tio år sedan var skolan i djup kris. Det var bråk och skadegörelse och eleverna flydde. En dag ringde en journalist och frågade hur det kändes att vara rektor för Sveriges sämsta skola. Den frågan vägrade Björn att svara på men däremot skrev han en debattartikel om skolans roll i samhället. Den blev startskottet för skolans nytänkande. Och ledningsgruppen har han haft med sig.

– Ja, vi har jobbat länge ihop och vi försöker ge varandra energi, säger Anna.

Hon har varit projektsamordnare för det arbete som skolan drivit de senaste sex åren. I projektbeskrivningen står det att ”det finns stora problem med gängbildningar/…/gängen rekryterar bland yngre barn/…/beskyddarverksamhet/…/vanligt att de bär kniv/…/gängen står för stor skadegörelse/…/många saknar framtidstro…”

Men hur är det idag? Kan de se några förbättringar?
– Det har blivit mycket bättre, vandalisering är inget problem längre och eleverna har blivit mer respektfulla mot varandra, säger Anna.

Ingen Canada Goose-hysteri

En viktig policy på skolan är total vuxennärvaro.
– Konflikter måste man lösa omedelbart så att de inte växer. Alla vuxna har en halvtimmes lunch per dag, men sedan är vi hela tiden med eleverna, säger Anna.

Och inga skor och inga jackor får man ha inomhus?
– Nej just det, så klarade vi av Canada Goose-hysterin, säger Björn och ler.
– Mobilstölder då?
– Nej. Den enda som tar mobiler här är jag, säger Björn.

Skolan lyckades bryta den negativa trenden bland annat genom att locka hit elever till de olika profilklasser som startade för sex år sedan. Eleverna kan välja hockey, fotboll, IT och kultur. Här går elever från Södertälje, Haninge, Segeltorp, Tumba och Tullinge. Men också från Kenya, Egypten, Marocko och Asien. Det talas ungefär 65 olika språk. De vanligaste är turkiska, arabiska och kurdiska.

Ett gäng killar har varit här och muckat. En elev har blivit ihop med en tjej som förut var ihop med en kille i Norsborg. Snacket på skolgården går att killen ”tagit” tjejen och dessutom ”snackat skit” om Norsborg. Så Norsborgskillen med stort gäng har varit och hälsat på. Både rektorn och biträdande rektor hade fullt sjå att få in några av killarna i ett klassrum för att lösa konflikten.

– Det är en hel del icke-kärlek att ta hand om här också, säger Björn och suckar.

Betyg redovisas fel

Det här är inte vardagsmat på skolan och det är förstås trist att det skulle hända just i dag. Björns jobb är att göra skolan attraktiv och han irriterar sig på att den officiella statistiken redovisar alla klassers betyg, även M-klassernas, klasserna för dem som flyttade till Sverige på högstadiet. Enligt dessa siffror ser det ut som att endast strax över hälften får betyg i nian.

– Det är inte integrationsfrämjande att redovisa betyg på det sättet. Två av sjuttio elever förra året gick ut med ofullständiga betyg. Det är bra siffror, dundrar Björn.

– Vi pratar mycket om att eleverna som individer ska ta ett personligt ansvar. DU har ansvar själv att göra något bra av ditt liv. Vi är lite gammaldags, vi hetsar dem lite med betyg, alla vill ha bra betyg, och få premier, säger han.

I ett klassrum övar några inför uppträdandet på fredagen. En av eleverna, Hussein, spelar en finsk skolsköterska som ska svara på sexfrågor men inte vet något.

– Kondomer med jordgubbssmak? Det var det värsta, säger Hussein med pipig finsk tantröst och alla skrattar.

Fredrik, Niklas, Johannes, Philip och Oskar sitter längst bak. När de uppträder med sin sketch om vett och etikett får de kritik och Niklas som var den drivande blir sur och vill inte vara med. Läraren Björn Eriksson medlar mellan grupperna.

– Skärp er nu! Vi måste respektera varje grupp. I gymnastiksalen i morgon blir det ännu svårare, gör om nu! säger han.
Sedan läser fyra tjejer kärleksdikter med låga röster. De får göra om och öva på att tala högre, ta mer plats.

– Killar, var tysta nu, skärp er, säger Björn.

Storebrorsor lägger sig i

Hur trivs eleverna då? Killarna i profilklasserna säger att de trivs bra. Ute vid skogsbrynet står Melissa, Anna-Maria, Caroline och Claudia som är ute på rast. De säger också att de trivs i skolan, men det är lite för stökigt på vissa lektioner. Och lite jobbigt med alla storebrorsor som lägger sig i för mycket.

– Svenska storebrorsor bryr sig inte alls utländska killar bryr sig för mycket, säger de.
– Jag trivs här, det är bra att det är blandat. Det finns bra och dåliga människor överallt. Fast vi här i Flemingsberg är förstås lite bättre. De har mer problem på andra håll, säger Hussein.

Så är det fredagsmorgon. Anna går upp på scenen och greppar mikrofonen.
– Välkomna allihopa. Jag tycker att ni ska börja med att ge er själva en stor applåd. Ingen har gråtit. Ingen har klagat. Ni har jobbat SÅ bra! Nu börjar uppträdandet! Välkomna upp på scen.

Text & foto: Jenny Morelli

Ur Brus nr 2 2006