Den allvarsamma leken

Fosterländskhet och mannamod eller demokrati och folkhälsa. Är det inte fascinerande att längdhopp eller fotboll kan ha haft så varierande betydelser under olika tidsåldrar och i skilda miljöer?

Det finns bara tre saker jag fordrar av ungdomen sade den »svenska idrottens fader« Viktor Balck för hundra år sedan. Det han fordrade av deltagarna i idrottens hårda skola i manlighet var »disciplin, disciplin och disciplin«. Balck själv beskrev sig som en »fosterländsk trumpet«.

Att disciplinering och fosterländskhet var ledande för idrottsrörelsen i början av förra seklet var i det stora hela okontroversiellt.

Dagens tanke om att idrott är en skola i demokrati, att den skall bygga på lek och glädje och att den skall främja jämställdhet mellan könen kunde däremot vara farliga saker.

Sådant kunde hota den bestående samhällsordningen eller strida mot dåtidens vetenskapliga sanningar. Är det inte fascinerande att längdhopp eller fotboll kan ha haft så varierande betydelser under olika tidsåldrar och i skilda miljöer?

Vilken betydelse har idrotten och idrottande för ungdomarna i dag? För att svara på den frågan måste man flytta fokus. Sluta titta på vad staten eller idrottens ledare säger att de tycker är bra med idrott till att istället närma sig de ungas egna uppfattningar.

Staten ger en stor summa pengar till Riksidrottsförbundet för att denna organisation i sin egen verksamhet skall förverkliga visioner om demokrati och folkhälsa.

Mitt arbete på Ungdomsstyrelsen är att utreda om dessa statliga förhoppningar kan spåras i hur ungdomar själva ser på sin fritid och eventuella idrottande. Bidrar föreningsidrottande till att man mår bättre, blir mer demokratisk, litar mer på samhället och sköter sina läxor?

När man tittar tillbaka på idrottens historia ser man att sport, kanske något oförtjänt, setts som oerhört betydelsefullt. Ja, så viktig att de för sin tid bärande parollerna knutits till dess verksamhet. Sedan må det varit fosterländskhet och mannamod eller demokrati och folkhälsa.

Alla dessa ord känns samtidigt lite avlägsna när jag tränar mitt lag av sjuåringar på Sofia bollplan på Södermalm i Stockholm. Visst skall alla få vara med, visst är vi öppna för både tjejer och killar och visst är leken i centrum. Men riktigt roligt blir det först när man ser någon av ”Söderkamraterna” få en fin träff och alla förstår hur det ska låta när en fot möter en boll.


Nils-Olof Zethrin
Utredare
Ungdomsstyrelsen

Ur Brus Nr 3 2005