»Riskungdomar« finns inte

Sett till socialbidragstagande, sysselsättningsgrad, godkända betyg och föräldrars utbildningsnivå är Rinkeby ett så kallat utsatt område. Ett sådant område som den nya ungdomspolitiken ska rikta in sig på.

Men här finns också framtiden. Hela 23 % av befolkningen är mellan sex och nitton år. I hela Stockholm är samma siffra 14 %. I Rinkebyskolan går 420 elever och här talas tjugoåtta olika språk.

Börje Ehrstrand heter rektorn på Rinkebyskolan. Han ser sina elever som vinnare.
– Det andra ser som problem ser jag som framgångsfaktorer. Alla språk, kulturer, etniska grupper, religioner och hudfärger här är en enda stor fördel. Våra elever får den sociala kompens som krävs i framtiden, säger han.

Det vilar mycket ansvar för integration på er i skolan? Vad säger du om det?

– Det gäller att man kan visa på fördelarna med det svenska samhället. Vi måste se till att ha ett bra rykte, att föräldrarna litar på oss och att de tycker att vi gör ett bra jobb. Vi har ett nära samarbete med kyrkan, moskén och socialtjänsten. Och får vi pengar så använder vi dem till levande resurser; bra och kompetenta vuxna som kan hjälpa de unga att välja rätt.

Hur motiverar ni eleverna till att påbörja en klassresa? Att utbilda sig?
– Det behövs förebilder. Vi har haft högskolestudenter här för att visa att man visst kan gå på universitet ifall man kommer härifrån. Vi vill visa våra elever att gymnasiet inte är målet för deras resa - det är en väg, ett medel för dem att komma vidare i livet.

Riskungdomar, vad säger du om det uttrycket?
– Det finns riskungdomar i alla typer av samhällen. Jag säger till mina ungdomar att de själva äger sin egen framtid. Särskilt i ett sådant här område som Rinkeby är det viktigt att satsa på den enskilda elevens självkänsla och stolthet. De måste våga tro på sig själva.

I förorten Tensta, en tunnelbanestation bort arbetar Behroz Rahimi som flyttade hit från södra Iran 1987. Han är projektledare för Xpan-Ung, ett projekt som ska hjälpa långtidsarbetslösa ungdomar att få riktiga jobb.
Till skillnad från Börje Ehrstrand målar Behroz Rahimi upp en ganska dyster bild av utvecklingen i förorten.

– Rinkeby och Tensta har förvandlats till parabollandskap. Utslagningen har ökat, utbildningsnivån är lägre och framförallt så har det mentala utanförskapet ökat. Tankarna finns någon annanstans även om man är här fysiskt. Demokrati bygger ju på att människor känner sig delaktiga. Men här känner sig inte människor hemma, säger Behroz Rahimi.

Varför har det då blivit så?
– Vi har ett system och en politik som stänger ute människor med utomeuropeisk bakgrund. Det finns också en slags snäll välvilja här, en ”ta hand om-mentalitet som passiviserar folk. Jag tror att den stora sociala konsekvensen kommer om tio, femton år.

Vad säger du när politiker och medier talar om riskungdomar och utsatta områden?
– Jag säger att vi istället för att tala om utsatta områden så ska vi satsa resurser där de behövs för tillfället. Vi måste utgå från människors behov i sann demokratisk anda. Det kan vara här – det kan vara i Dalarna kanske.

Hur ska man då jobba främjande?
– Genom att vara lyhörd för mänskliga färdigheter och ge lika möjligheter åt alla. Vi måste sluta stoppa 170 nationaliteter i en svart sopsäck och kalla dem invandrare. Politiska satsningar är ofta välvilliga men hur det går i praktiken är en annan femma. Vi måste sträva efter ett jämnare samhälle. Det är en sådan tillgång att vi är olika! Vi måste ta det på allvar att mänskliga resurser finns – inte bara pengar.

Text och foto: Jenny Morelli
Jenny Morelli är frilansjournalist

Ur Brus nr 1 2005