Klass skapar horor och madonnor

Hur förhåller sig unga tjejer till samhällets kvinnoideal? Vilken roll spelar klassbakgrund och etnicitet i processen att bli tjej? Det undersöker socialantropologen Fanny Ambjörnsson i sin avhandling I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.

I ett års tid har Ambjörnsson följt ett trettiotal tjejer i två gymnasieklasser i en förort till Stockholm. Ena gruppen gick det yrkesförberedande Barn- och fritidsprogrammet där majoriteten hade arbetarklassbakgrund. Den andra gruppen tjejer gick Samhällsvetenskapsprogrammet där de flesta var av medelklassbakgrund. Ambjörnsson umgicks med tjejerna både i skolan och på fritiden.

De båda tjejgrupperna umgicks inte med varandra men hade bestämda uppfattningar och föreställningar om varandra. Samhällstjejerna ansåg att Barn- och fritidstjejerna var ”kaxiga och omogna” medan Barn- och fritidstjejerna sa att Samhällstjejerna var ”högfärdiga, konflikträdda och tråkiga”.

Men gemensamt för båda grupperna var synen på hur en ”normal” tjej ska vara, det vill säga tolerant, empatisk, omhändertagande och måttfull. Hon ska vara heterosexuell och ha vänskapsrelationer enbart med det egna könet. Dessutom bör hon tukta kroppen - genom att banta, raka och pynta sig. Den tjej som säger att hon är nöjd med sin kropp som den är, med hår och allt, löper stor risk att uppfattas som okvinnlig.

– Båda tjejgrupperna var mycket medvetna om normen och var ofta kritiska till den, säger Fanny Ambjörnsson. Trots det försökte de anpassa sig efter den. De riskerade helt enkelt för mycket genom att låta bli.

Som att få lägre status, inte passa in och i förlängningen inte få en plats i samhället med familj och jobb.

Medvetenhet kan förlama

Ambjörnsson är delvis kritisk till jämställdhetsprojekt som har som fokus att öka unga tjejers medvetenhet om könsrollerna och särskilt kvinnorollen i samhället. Det kan skapa ytterligare press och krav på tjejerna menar hon. Krav på att de ska vara så starka att de kan bryta normen på egen hand. För många kan det istället bli förlamande.

Det är visserligen viktigt att ge tjejerna redskap att analysera sin situation, menar hon. Men kanske borde man också uppmuntra dem att syssla med helt andra saker, som att spela teater, lära sig fiska eller snickra. Ambjörnsson tror att det blir allt viktigare att skapa forum där tjejerna kan känna sig trygga och där de inte behöver arbeta med tjejidentiteten. Det gör de hela tiden ändå.

– Vi har schablonmässigt rabblat att det är medierna och reklamen som skapar könsrollerna men vi har lagt väldigt lite krut på vad vuxenvärlden, föräldrar och lärare gör för att förmedla normerna, säger hon. För tjejernas del var det nedslående att se att deras mammor fortsätter att banta även i 40-årsåldern.

Så istället behöver vuxna vara förebilder och ge motbilder. Och för det krävs att vuxna dissekerar sig själva på samma sätt som tjejerna gör det, men att de vuxna vågar utmana könsrollsnormen. Det kan vara så enkelt som att kvinnor slutar raka sig under armarna eller rakar benen menar Ambjörnsson. På det sättet ser tjejerna att det finns alternativ. Det är också viktigt att kvinnor kräver högre lön på jobbet.

Svårt leva upp till normen

Samhällstjejerna hade lättare att leva upp till tjejnormen även om de kunde ironisera över den och de ”fina” flickor de förväntades vara. Barn- och fritidstjejerna däremot hade svårare att identifiera sig med normen som de upplevde som ett medelklassideal. Ett ideal som de inte hade någon möjlighet att leva upp till, eftersom de sågs som och upplevde sig vara underprivilegierade på grund av sin sociala klass. Barn- och fritidstjejerna använde därför olika strategier för att utmana och ta avstånd från normen.

Till exempel lekte de med begreppet ”hora”. De visste att de löpte stor risk att ses som ”horor” av andra på skolan trots att de inte alltid haft mer sex än andra. För att förekomma andras nedlåtande kommentarer kallade därför Barn- och fritidstjejerna varandra för hora för att på så sätt göra ordet till sitt. En av tjejerna berättade hur hon på skämt gav en femtioöring till en kille efter att de haft sex. För henne blev det ett sätt att ta makt över situationen och inte hamna i en offerroll.

En del skolor har infört förbud mot att kalla varandra för hora. Men det kan få motsatt effekt menar Ambjörnsson.
– För Barn- och fritidstjejerna skulle det innebära ytterligare ett sätt för vuxenvärlden att säga att de inte är fina nog och att det handlar om att sanera språket i underklassen. Man kan förbjuda ordet av arbetsmiljöskäl men med det kommer man inte åt problemet med att Barn- och fritidstjejerna har låg status och är mycket utsatta.

Det är alltså inte själva ordet som är ett problem för Barn- och fritidstjejerna utan att andra killar och tjejer ser ned på dem som tjejer. Det här måste vuxna vara medvetna om menar Ambjörnsson. Det är också viktigt att förstå att klasskillnader ligger bakom Barn- och fritidstjejernas relativa ointresse av feminism. De kunde inte identifiera sig med medelklasstjejernas, till exempel Fittstimtjejernas, definition av könsrollsproblematiken.

– De saknade inte analyser och de var lika medvetna som medelklasstjejerna. Däremot måste de få formulera sina egna problem och sin egen feminism.

Problemet är att det inte finns många förebilder för arbetarklasstjejer i samhället i stort. Ambjörnsson nämner kommunalarbetarestrejken som exempel. När arbetarklasskvinnor för en gångs skull gick ihop och gjorde gemensam sak definierades inte det som en feministisk fråga utan en facklig.

Den som är olik dömdes ut

I avhandlingen visar också Ambjörnsson hur två av de tjejer som bröt mot den ”normala” tjejnormen dömdes ut som hopplöst osjälvständiga och ofria. Den ena var lesbisk och den andra bar slöja.

Den lesbiska dömdes i första hand ut därför att hon såg ut som alla andra ”flator”. Men hon kritiserades också för att hon hade bylsiga kläder och inte brydde sig så mycket om sitt utseende. När hon efter ett lov kom tillbaka med längre hår och kvinnligare kläder tyckte tjejerna att hon var ”mer sig själv”. Men tjejerna var ambivalenta och tyckte också att hon var tuff som gjorde som hon ville. Tjejen med utländsk bakgrund dömdes ut på samma sätt; hon såg ut som alla andra tjejer med utländsk bakgrund.

Avhandlingen visar också att det var personer med annan etnisk bakgrund som ofta fick symbolisera det tjejerna inte ville vara. Tjejer med invandrarbakgrund sågs till exempel ofta som ”presumtiva våldsoffer som hycklar med sin oskuld”.

– Ja, man kan kalla det för rasism, säger Ambjörnsson. Men det har att göra med samhällets norm om att kvinnor ska vara frigjorda och självständiga. Och den normen skapas ofta i relation till dem som är ”mer” förtryckta och ofria.

Man tycker alltså att man är mer fri och självständig om man jämför sig med dem som verkar förtryckta, trots att man själv också anpassar sig till en norm. Det här kan vara ett sätt att försvara sin egen anpassning menar Ambjörnsson. Och kanske är det ett sätt att låtsas att vi inte anpassar oss alls, utan är helt unika och individuella.

Men helt utan normer kan vi inte leva tror hon. Däremot är det viktigt att vi är medvetna om vilka gränser vi drar och varför vi drar gränsen just där. Det kräver att vi ifrågasätter oss själva och ställer oss frågan: Vad stör mig i att hon till exempel klär sig i de kläderna eller är homosexuell? På så sätt blir gränserna mindre absoluta och givna.

Och Fanny Ambjörnsson är optimistisk inför framtiden.
– Det finns fler motbilder i subkulturer och feministgrupper idag, säger Fanny Ambjörnsson. Fler tjejer med en kaxig attityd till omvärlden.


Text: Anette Persson
Foto: Ulla Montan

Från år 2004