Sa hon någonsin ja?

Kicki Scheller har ett långt förflutet inom kvinno- och tjejjoursrörelsen. När hon är ute på skolor och föreläser möter hon ofta lärare som avfärdar flickornas berättelser som lögner, men, säger hon, det kan man aldrig ha som utgångspunkt.

– Jag har varit i skolor där det går rykten om att en kille i tvåan har våldtagit en flicka i ettan – och skolan bara skiter i det. Men om det ryktas att Fia blivit våldtagen i helgen då måste man sätta sig ner med Fia och prata med henne. Är det sant behöver hon hjälp, är det inte sant behöver hon också hjälp att få stopp på ryktena.

Alla skolor, säger hon, måste ha en handlingsplan så att man vet vem som ska göra vad när något händer. Vad ska rektor göra? Lärare? Elever? Föräldrar?

– Våld mot flickor är hela skolans ansvar, det är inte bara skolsköterskans eller kuratorns uppgift. En klasslärare kan inte avsäga sig ansvaret för hur eleverna mår. Man kan inte hänskjuta värdegrundsproblematiken till någon annan plats. Det är i skolan den ska förmedlas.

Manligt och kvinnligt

För det finns ett samband, betonar hon, mellan vilka värderingar vi förmedlar, vilka bilder av manligt och kvinnligt som barn och unga får i sig, och hur de agerar. Mäns våld mot kvinnor handlar inte om jämställdhet utan om ojämställdhet.

– Man måste skilja på det personliga ansvaret och det strukturella. Om en kille slår en tjej är det bara hans ansvar. Men en kvinnlig lärare som säger att ”det vet man ju hur pojkar är”, hon hjälper till att underhålla strukturerna.

Det här sambandet blir ofta en aha-upplevelse för lärarna, berättar Kicki Scheller, insikten att man redan på lågstadiet kan vara med och påverka barns uppfattningar om könen.

Den vanligaste formen av våld mot unga kvinnor är sexuella övergrepp. Stina Jeffner, lektor vid högskolan i Dalarna, doktorerade för några år sedan på en avhandling om hur unga ser på våldtäkt. Det finns, menar hon, ett glapp mellan inställningen i princip och hur man ser på de enskilda fallen.

– Alla har en sträng syn på våldtäkt, även killarna. Alla sexuella handlingar efter att tjejen sagt nej betraktas som våldtäkt, det behöver alltså inte bara vara samlag.

– Men för killarna handlar våldtäkt mer om sex än om våld, de förstår många gånger inte att det är en våldtäkt de har begått. Jo, hon sa kanske nej, men menade hon egentligen nej? Och hur ska han kunna veta det, om hon är full och bara ligger där? Och förresten var han kanske full också och gick lite för långt den här gången, men egentligen är han en schysst kille.

Våldtäkt förhandlas bort

Det finns alltså ett utrymme att förhandla bort våldtäkten. För tjejen innebär det ofta att hon mår jättedåligt utan att förstå varför. Först långt senare inser hon att det faktiskt var en våldtäkt, berättar Lena Berg, informatör på Team för våldtagna kvinnor på Alla kvinnors hus i Stockholm.

Hit söker sig många unga kvinnor som blivit våldtagna av en pojkvän eller någon bekant, och som kan ha gått i flera år och försökt tränga bort smärtan utan att lyckas.

När teamet är ute i skolorna och pratar är det i snitt en tjej i varje klass som kommer fram efteråt och berättar att hon mått dåligt men inte själv klassat det som våldtäkt. Först nu har hon förstått att det var det.

– Vi är unika, för vi pratar om gråzonen, om det som händer när hon inte vill egentligen, men han har bestämt sig. Det här svåra att något så schysst som sex kan glida över i något eländigt, säger Lena Berg.

Stämplad som hora

Ett fundamentalt problem är synen på unga kvinnors sexualitet. De ska vara intresserade av sex, men inte för intresserade. De ska vara tillgängliga, men inte för tillgängliga, säger Lena Berg, som också är forskare vid Uppsala universitet.

– På ytan har vi det jämställda Sverige som säger att tjejer ska bejaka sin lust och göra som killarna. Men gör du det kan du stämplas som hora. Det är rysk roulette för tjejerna, för en del går det bra att vara sån, andra får dåligt rykte och blir betraktade som allmängods.

Killarna, säger hon, gör en uppdelning mellan tjejer att bli tillsammans med och tjejer att ha sex med. På ett plan tycker de att det är fel, men när de pratar om egna erfarenheter skiljer de på bra och dåliga flickor. Renhet och orördhet är åtråvärda egenskaper.

Ute på skolorna brukar Lena Berg fråga killarna om de någon gång tjatat sig till sex. Nästan alla säger ja, och många skruvar besvärat på sig i stolarna.

– Ingen kille vill göra en tjej illa, men det är väldigt lätt att hamna i fel fack. När jag frågar om tjatsexet blir många varse att de överträtt en gräns.

Killarna måste lära sig, menar hon, att se till att tjejen verkligen vill ha sex. Det räcker inte med att hon inte gör motstånd, tjejen måste faktiskt säga ja också.

Stötta båda könen

– Vad kan man då göra som vuxen? Mycket, säger Kicki Scheller. Till exempel ge tjejerna möjlighet att stötta varandra, att bilda tjejgrupper, lära sig strategier för att undvika våld, lära sig lite feministiskt självförsvar. Men killarna behöver också ges möjligheter att stötta varandra.

– Under mina tio år som föreläsare har jag mött en enorm kraft hos unga killar att ifrågasätta könsmaktsordningen. Skolan måste ta vara på den kraften, ofta vet killarna mer om våld, jämställdhet och vad läroplanen säger än vad lärarna vet.

Men Kicki Scheller har också sett många exempel på hur tjej- och killgrupper snarare stärker könsmönster än utmanar dem.

– Det är viktigt att män pratar med killar, men männen måste också ha kunskap om könsmaktsordningen. Att dra iväg med killarna till klätterväggar och fjällmarscher befäster bara en traditionell manlighet.

Den som startar en verksamhet måste ha med det strukturella perspektivet, betonar Kicki Scheller. Inte minst för killarnas egen skull.

– När jag pratat med misshandlare om hur strukturerna påverkar oss, upplever killarna det som en befrielse, för de ser att de inte är sjuka i huvudet. Ansvaret är visserligen deras, det är de som väljer mellan att slå och att inte slå. Men de ser också att misshandeln sker i ett större, strukturellt sammanhang.

Text: Magnus Jacobson
Foto: Anette Persson, Ida Wahlgren samt privat

Ur Brus nr 2 2004