Vad vore manlighet utan våld?

– Om jag hade haft kort kjol och rosa nagellack på mig, hade ni kunnat lyssna då? säger Peter Söderström från Länsstyrelsen i Västerbotten och sätter genast fingret på kvällens tema: manlighet, norm och jämställdhet.

Han och kollegan Christian Fridh från Röda Korsets Ungdomsförbund har utarbetat en metod för att leda killgrupper. Nu turnerar de landet runt för att sprida sina erfarenheter och erbjuda utbildning till dem som vill starta egna grupper.

– Älska aldrig mer än du blir älskad - då har du förlorat, fortsätter Peter. Det var min pappas råd till mig som handlade om att inte visa sig svag. Det gäller att ha kontroll som man för annars kan man bli sviken.

Peter tyckte tidigare att det var ett bra råd men nu gör han allt för att bekämpa det. Hans och Christians arbete handlar just om det - att utmana normen som säger hur man ska vara som man.

Schablonbilden av män som målinriktade, rationella, dominanta, tuffa och hårda. Och kvinnor som undergivna, passiva och vårdande.

Bredda killarna

Därframme på scenen börjar Peter förklara teorin bakom deras tankar och han ritar upp en illustrerande figur på tavlan. Det blir fel och han börjar om på sidan om. Då tar Christian tavelsudden och suddar ut den felaktiga figuren åt Peter. Vad gulligt, tänker jag. För att i nästa stund undra om jag skulle ha tänkt likadant om det var två tjejer därframme som hjälpte varann.

– Vi vill bredda killarna, säger Christian. Det är förödmjukande att säga att killar inte kan visa och prata om känslor, att de inte kan lyssna och inte har empati. Men om du inte övar på sånt du inte är så bra på, kan du heller inte bli bättre.

I killgrupperna jobbade de med fjortonåringar och de har på så sätt fått inblick i skolans värld. Det är oftast den kille som är mest våldsam eller som har potential att vara det som blir ledaren i skolan. Det är han som sätter normen för vad som anses vara manligt beteende.

Ena veckan kan det vara coolt att ha en svart tröja men nästa vecka kan samma tröja klassas som "bögtröja". Och rädslan att betraktas som bög är mycket utbredd berättar de. Liksom rädslan att överhuvudtaget gå utanför den manliga normen – den som inte håller måttet riskerar att bli mobbad eller slagen.

Lågintensiv terror

Och det var just det våld som killarna dagligen utsätts för som deltagarna i killgrupperna ville prata om. Alltifrån "trackningar" till att bli nedslagen.

Peter beskriver det som att killar på högstadiet lever i lågintensiv terror. Först ville killarna inte erkänna att de var rädda men efter ett tag kom även rädslan upp.

Som att killarna inte vågar gå på toaletten under lektionstid ifall niorna har håltimme. Att utsätta sig för risken att möta de "tuffa" killarna ensam i korridoren var inget de gjorde frivilligt.

Men killarna kände inte bara rädsla utan också ett enormt hat mot de killar som trakasserar och sprider skräck i skolan. Så stort att killarna till och med sa att de ville döda dem.

Peter anser att det var bra att de fick ge uttryck för hatet som de annars omedvetet skulle bära på. Genom att känslorna blir medvetna kan de också hantera dem.

Våld legitimeras

Både Peter och Christian anser att det är viktigt att förstå hur män och killar förtrycker varann. Våldet legitimeras och uppmuntras tidigt hos pojkar menar de. Christian tar ett exempel som de flesta av oss nog känner igen:

– En pojke puttar en flicka i en snödriva och fröken säger till flickan: Det gör han bara för att han tycker om dig.

Våldet legitimeras också av psykologer som säger att små pojkar måste få leva ut sin "naturliga" instinkt att slåss och leka krig.

Eller vuxnas prat om att det vet du väl hur pojkar är, de är lite stökiga och de bråkar för att testa varann. Och våldet på film, i nyheterna och i dataspel som gör att synen på våld och manlighet förstärks.

Andningspaus i skolan

Peter och Christian hoppas att arbetet i killgrupperna har startat en process hos killarna. Det är inte så troligt att de i nuläget vågar förändra sig så mycket utåt inför andra i skolan, eftersom grupptrycket att hålla sig inom normerna är så starkt.

Men genom samtalen kan de ha fått nya perspektiv på sig själva och killrollen. Perspektiv som de bär med sig i bakhuvudet.

När de blir lite äldre och befinner sig i en annan situation med fler möjligheter att bryta invanda mönster är förhoppningen att dessa nya perspektiv gör sig påminda så att killarna agerar och tänker annorlunda.

– Det fanns killar i våra grupper som berättade att de aldrig hade varit med om att någon lyssnat på dem utan att de får en massa kommentarer och trackningar, säger Peter. Så kanske fick de i alla fall en andningspaus i en jobbig skolvardag.

För att kunna göra ett bra jobb när man jobbar med killar måste man börja med att titta på sina egna könsrollsmönster anser både Christian och Peter. För att det ska bli någon verklig förändring i samhället måste männen förändra sig mest. Det finns gränser för hur mycket kvinnor kan ta för sig menar de.

Förlora makt

Vad vinner då män på att förlora makt och status? Peter ställer frågar till publiken:

– Valfrihet. Att kunna välja, utan att välja efter vilket kön man har, säger en person.
– Slippa att ha stånd hela tiden, symboliskt, säger en annan.
– Män kan leva tryggare, vara den de är utan att behöva förhålla sig till alla andra. Man växer som människa, säger Christian.

Peter menar att varje man måste ställa sig frågan om vad han vinner med jämställdhet. Bara den enskilde individen vet svaret. Och sedan är det hans eget val vad han gör med svaret.

Peters och Christians val ser ut såhär:
– Vi vill ha social rättvisa. Flickor och kvinnor behandlas orättvist i samhället och vi vill förändra det.


Text och foto: Anette Persson

Fotnot: Magnus Sjögren på Sensus studieförbund har också varit med i projektet

Ur Brus nr 2 2004