Till förstasidan
textstorlek


.
Brus ges ut av Ungdomsstyrelsen. Klicka för att gå till Ungdomsstyrelsens webbplats (Öppnas i nytt fönster)
ARTIKEL | krönikor
Claudia Torres, webbredaktör, Ungdomsstyrelsen
Claudia Torres

Manual till en svartskalles mentalitet

Det finns ett ord som vandrat vid min sida sedan femårsåldern. Tacksamhet.
"Vi ska vara tacksamma. Tack Sverige som tog emot oss med öppen famn. Sverige är fantastiskt!" brukade min mamma säga. Såg hon det ironiska i att orden var hämtade från en reklambroschyr?

Det var ju inte de dramatiska skymningsbilderna från Fårö som mamma pratade om när hon blickade ut från balkongen i Rinkeby. Det var SOLIDARITETEN. Ett idag utraderat ord från vår vokabulär. Och hon kände uppriktig tacksamhet.

Och visst kan det tyckas som ett lätt bagage att bära. Tacksamhet. Men om konsekvensen av denna tacksamhet blir att jag står i skuld? En skuld som inte kan betalas tillbaka. En skuld som säger: Kräv inget mer. Ställ inte orimliga krav på tillvaron. Det hämmar ju vem som helst. För i tacksamheten finns ju också känslan av utanförskap, av att inte riktigt höra till.

19 år gammal återvänder jag till hemlandet Chile. På vinst och förlust. I desperat jakt efter mig själv och mina rötter. Jag får plats på ett ungdomshärbärge för återvändande exilungdomar födda i Chile men spridda för vinden. Ryggsäckar packas upp från Tyskland, Sovjet, Mocambique, Mexiko, Frankrike, Danmark och Sverige. Historier utbyts om den smärtsamma rotlösheten.

Det är då det händer. I härbärget får jag ett smeknamn: La sueca. Svenskan. Ja, naturligtvis. Det var ju det jag var – också. Jag reste från Sverige som en invandrare för att komma till Chile och bli en svensk medborgare med rättigheter.

Min mamma säger fortfarande att Sverige är fantastiskt. Men tänk om det är så att detta mantra av tacksamhet egentligen är en invandrares jantelag?

Men jag är hoppfull. Det kommer nya röster. Från musikscenen till litteraturen. Unga förmågor som tar plats och som kräver att bli hörda. Daniel Boyacioglu, Jonas Hassen Khemiri, Johannes Anyuru (när kommer tjejerna fram?) för att bara nämna några.

Det som förenar dem är deras motvilja mot att kalla sin litteratur för invandrarlitteratur. Jag tror att de tänker: Jag är en del av det här samhället! Jag är en resurs! Jag vill bidra och jag har en vision om hur jag vill att Sverige ska fungera! Vilken befriande otacksamhet!

Claudia Torres
webbredaktör
Ungdomsstyrelsen

Ur Brus nr 1 2004