Sökare och utstötta dras till extrema rörelser

Lördagen den 25 oktober demonstrerade ett hundratal nynazister i Växjö mot ett planerat moskébygge. De möttes av flera hundra motdemonstranter, våldsamma slagsmål utbröt när polisen inte klarade av att hålla isär grupperna. Vid dagens slut hade 250 personer omhändertagits, ett 40-tal hade gripits och två personer satt anhållna.

Händelsen fick stort utrymme i medierna, vilket faktiskt inte är helt självklart längre, påpekar historikern Heléne Lööw, chef för den nya myndigheten Forum för levande historia. Under hela sommaren har det inträffat mängder av sammanstötningar utan att det rönt någon större uppmärksamhet.

– Vi har vant oss vid våld och konfrontationer av det här slaget, det blir oftast bara små notiser idag.

Rörelserna mer militanta
Under 90-talet har de extrema politiska rörelserna blivit mer militanta. Till stor del är det en effekt av de inbördes konflikterna mellan vänster- och högergrupper, mellan antifascister och nynazister. Heléne Lööw beskriver det som ett slags symbios.

– De är delar av en global värld där motsättningarna ökar. Alla grupper lever i en internetvärld, alla aktioner läggs ut jättesnabbt, ibland kan man nästan se dem live.

Hur många ungdomar som engagerar sig i de här rörelserna är svårt att säga. Av naturliga skäl är det vanskligt att föra statistik över lättrörliga nätverk. Enligt Säpo anmäls mellan 1 300 och 1 400 brott per år med vit maktideologiska motiv, en nivå som varit ganska stabil sedan 1998.

Anälningarna om brott har ökat
Anmälningar av brott med antifascistiska eller vänsterideologiska motiv har däremot ökat stadigt, från 245 år 1997 till 626 förra året. Efter flera års nedgång ökade också djurrättsbrotten kraftigt förra året, från 105 till 244.

Men den anmälda brottsligheten döljer gigantiska mörkertal, inte minst för att många uppgörelser mellan vänster- och högergrupper aldrig anmäls. Heléne Lööw är övertygad om att den ideologiskt motiverade brottsligheten ökar. Hon tycker att utvecklingen är alarmerande.

– Rörelserna är kanske inget hot mot demokratin i bemärkelsen att de skulle kunna ta makten, men de utgör ett hot mot de människor de definierar som fiender. Problemet blir värre och värre, ingen av grupperna minskar i antal. Unga aktivister växer upp och blir ett slags handelsresande i extremism.

När nazister och antifascister brakade samman i Växjö var det inte första gången. Kommunen har av tradition varit ett fäste för högerextremism - och för antifascism. Både 1984 och 1994 jagades demonstrerande nynazister bort av motståndare. Under senare år har stan ”behärskats” av starka invandrargrupper, säger Lasse Karlsson som arbetar inom kommunens fältverksamhet för ungdomar Unic, Ungdom i Centrum.

– Men en del av dom killarna har flyttat och andra sitter inne, så nu försöker nazisterna ta ny mark. Och då växer ju antinazistgrupperna som i sin tur engagerar nya invandrargrupper.

Utagerande killar
Många av nazisterna kommer från mindre orter runt omkring Växjö. Den antifascistiska sidan lockar till sig utagerande killar från det invandrartäta bostadsområdet Araby. Våldet mellan grupperna är inte alltid ideologiskt motiverat, menar Lasse Karlsson.

– Nazisterna är ju i stor utsträckning dom som var ”motorburen ungdom” förut. Det handlar mycket om strider mellan gäng från olika områden.

Extrema politiska rörelser lockar ungdomar ur alla sociala grupper, möjligen med en viss övervikt för medelklassbarn på vänstersidan. Det är svårt att peka ut någon enskild faktor som förenar dem, men det finns gemensamma drag.

Många är sökare, unga människor som vill tillhöra något som är större än dem själva. Andra är ute efter spänning. En annan kategori är de som själva farit illa, berättar Heléne Lööw.

– Det är en paradox, kanske, men de rasideologiska grupperna är ofta mer toleranta, där spelar det ingen roll att du inte bär de hippaste kläderna, de frågar inte efter vem du är utan om du tror på saken eller inte.

Slippa bli mobbad
Att gå med i en nynazistisk grupp kan alltså vara sista utvägen för att slippa bli mobbad.

– Och det är förstås ett fruktansvärt underbetyg åt vuxenvärlden och skolan, säger Heléne Lööw.

Veronica Abnersson är etnolog vid Umeå universitet och arbetar på en avhandling om djurrättsaktivism. Den bygger på intervjuer med 26 ungdomar som hon följt sedan 1996. Hon säger att engagemanget för politiska frågor har ökat enormt bland ungdomar, men det har en annan karaktär än tidigare.

– Politiken omsätts i vardagen, miljöpolitik har blivit källsortering, djurrättsfrågor har blivit veganism. Unga har återuppväckt en paroll från 1970-talet: ”det personliga är politiskt”.

Civil olydnad blir den naturliga utvägen för den som vill åstadkomma förändring, men tappat tilltron till parlamentarismen.

Politiken för trög
– Man har svårt att hitta någon tradition eller institution som kan representera en. Traditionell politik är för trög, det är för många beslutsvägar och den bedrivs ofta av en generation man inte kan identifiera sig med.

Samtidigt lever vi i en rörlig tid. Unga människor far över världen och träffas via internet. Civil olydnad som metod stämmer väl överens med att politiken inte behöver finnas inom ett visst rum, menar Veronica Abnersson.

– Man kan tycka att det går att påverka saker inom ramen för den demokratiska rättsstaten. Men sedd ur de här ungdomarnas ögon måste man i så fall underordna sig statens doktrin. Man måste gå utanför systemet för att kunna förändra det.

Fokusera på individen
Hur ska man göra då, för att motverka radikaliseringen och den tilltagande extremismen? Ja, erbjuda alternativ förstås, lite mer visioner inom politiken skulle inte skada, menar Heléne Lööw. Och, lägger hon till, motverka utstötningen, ha ögonen öppna för de killar som är på väg ut.

Lasse Karlsson och hans kolleger i Växjö fokuserar på de enskilda individerna, både klottrare och nazister.

– Om man attackerar dem som grupp blir de bara ännu starkare, det stärker dem i deras utanförskap. Man måste försöka få med dem i demokratiska forum, om man stöter dem ifrån sig gör man det bara ännu värre. Det är viktigt att även tjänstemän och politiker vågar ta dialogen med dem, även om de har jobbiga åsikter.


Text: Magnus Jacobson
Foto: Christián Serrano och John Gripenholm

Ur Brus nr 6 2003