Europas ungdomar – resurs eller problem?

Att se unga som resurs eller problem. Att begränsa ungdomspolitiken till fritidsfrågor eller även ta in frågor om välfärd och makt. Det är de största skillnaderna i europeisk ungdomspolitik.

– En av fördelarna med den svenska ungdomspolitiken är att den har en bred målgrupp och riktar sig till alla unga och inte bara de med problem, säger Adrienne Sörbom, forskare i sociologi vid Stockholms universitet.

Valet mellan att se unga som resurs eller problem handlar enligt Sörbom bland annat om i vilken tid och anda ungdomspolitiken skapades.

I länder med lång tradition av ungdomspolitik som Österrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg formades ungdomspolitiken på 1950-talet då den rådande inställningen var att unga var sårbara, i fara och i behov av skydd.

I Sverige däremot har stora delar av ungdomspolitiken växt fram långt senare och vår ungdomspolitik är färgad av vår allmänna jämlikhetssträvan.

– Den går ut på att ge alla en bra ungdomstid och ungdomstiden ses som en viktig tid i sig, säger Sörbom.

– Men det finns också ett starkt normativt drag i svensk ungdomspolitik. Till exempel vill vuxna ha in unga i politiken men det ska ske på ett speciellt sätt som genom ungdomsråd eller att få in dem i partierna. Men när unga gör på andra sätt, till exempel demonstrerar, blir det annat ljud i skällan. Det är lätt att säga att unga är en resurs, men får de vara det på det sätt som de själva vill?
Kan missa problem
Att se unga som resurs kan också innebära att man inte vill se problem och kan missa grupper som kan behöva vissa riktade åtgärder.

– Europarådet utvärderade den svenska ungdomspolitiken 1999 och tyckte att det var ett problem att man inte kunde hitta statistik om invandrare. Att särskilja grupper kan göra att man stigmatiserar och skapar problemgrupper men samtidigt vet vi att invandrare till exempel har svårare att få jobb. Det är en balansgång.

En annan stor skillnad i europeisk ungdomspolitik är vilka frågor som ryms inom ungdomspolitiken. I många europeiska länder är ungdomspolitiken mer avgränsad än i Sverige.

– Den svenska ungdomspolitiken innehåller inte bara frågor om fritid och ungdomsorganisationer som i många europeiska länder, utan frågor om välfärd och makt är centralt, säger Sörbom.

– I Österrike och Tyskland till exempel har man tydligare bestämt vilka frågor som hör till ungdomspolitiken och där har man svårare att ta in frågor som utbildning, boende och hälsa som vi har gjort.

Otydliga mål
Sörbom ser både för- och nackdelar med den svenska modellen.

– Trots att vi lägger ned mycket resurser vet vi inte riktigt vad ungdomspolitik är. Målen är otydliga men därför kan vi samtidigt lägga till nya problem som dyker upp.

England och Grekland är de länder som kanske skiljer sig mest ifrån Sverige. I England ligger ansvaret för ungdomspolitiken i hög grad på lokala privata aktörer. I Grekland har kyrkan och familjen länge haft en stor roll i ungdomsarbetet.

– Det här går på tvärs mot svenskt tankesätt. Vi vill ju att alla ska ha likvärdiga förhållanden var man än bor i landet. Vi vill ha en samlad ungdomspolitik som bygger på samma grundläggande principer.

Men både i England och Grekland har en nationell ungdomspolitik börjat växa fram under de senaste åren. Det är framförallt de grupper som ses som missgynnade som man inriktar sig på.

Text och foto: Anette Persson

Ur Brus nr 5 2003