Lyssna är en sak – bestämma en annan

Platsen: stor konferenssal på stadsbyggnadskontoret i Jönköping. På ena sidan: sex politiker i stadsbyggnadsnämnden och bakom dem lika många chefstjänstemän. På den andra: ett femtontal högstadie- och gymnasieungdomar.

– Vi känner att det vi vill diskutera är samhällsplanering, säger nämndens ordförande Britt-Marie Glad.
Sen blir det alldeles tyst. Några skruvar på sig i stolarna och ingen verkar riktigt vilja ta initiativet.

Tystnaden bryts av en mobiltelefon. Ångesten lyser i femton par unga ögon, innan det visar sig att det är ute i korridoren det ringer. Kollektiv suck av lättnad. Och så tyst igen.
Då ingriper förvaltningschefen:
– Tycker ni att det är bra att bo här i Jönköping, frågar hon.

Mötet mellan ungdomar och nämndspolitiker är en viktig ingrediens i Jönköpings nya barn- och ungdomspolitik (se faktaruta). Varje nämnd ska möta ungdomar och diskutera konkreta politiska åtgärdsförslag.

Det är i alla fall kommunledningens plan. Kanske beror den trevande inledningen på att informationen inte riktigt gått fram vad syftet med mötet är. Åtgärdsförslagen finns visserligen till hands, men har ingen huvudroll på mötet.

Ungdomarna är på hugget
Förvaltningschefens fråga bryter dödläget. Tystnaden övergår med ens i en fartfylld debatt, med viftande händer i luften och vuxna beslutsfattare som verkar ömsom upprymda, ömsom lite trängda av ungdomarnas argument. Några är riktigt på hugget.

En kille punkterar stadsbyggnadsdirektörens utläggning om ett nytt, ”mysigt centrum” genom att frankt ifrågasätta hela projektet.
– Men alltså… är det inte bättre att satsa pengarna på vården och skolan, undrar han.
Och andra fyller på:
– De där nya lyxiga bostäderna i centrum – vilka har råd att bo där?
– Vad händer med miljön när ni bygger en ny bro?
Politiker och tjänstemän försvarar och förklarar sig. Ungdomarna suckar och kommer med motfrågor.

Problemet är bara att det mesta redan verkar vara beslutat. I alla fall de stora frågorna om stadsplanering och bostäder. När det gäller en ny gatlykta, ett farligt övergångsställe eller usla bussförbindelser kanske ungdomarnas synpunkter kommer att leda någon vart, någon gång. Alla enas ändå om att det är för långt att vänta ett helt år tills de ska ses igen.

Tiden rinner iväg och vice ordföranden förklarar att man nu ska ha ett ”riktigt” nämndsmöte.
– Titta, så här mycket ska vi besluta om, säger han och viftar med en tjock bunt papper.
Och då är det dags för ungdomarna att gå.

Viktigt lyssna in
Britt-Marie Glad medger efter mötet att man nog skulle ha förberett sig bättre.
– Vi kände oss lite vilsna, säger hon.

Hon uppskattar ungdomarnas frispråkighet och är förvånad över att de var så väl insatta.
– Det är ju bra för ungdomarna att se att vi politiker är vanliga människor, säger hon.

Vad som konkret ska komma ut av mötet är tveksamt.
– Det är viktigt att lyssna in. Om man alltid kan ta hänsyn till ungdomarnas åsikter är en annan sak.

Ingen var förberedd

– Den pinsamma tystnaden i början visade att ingen var förberedd, säger Mattias Claesson, 18 som går på Per Brahegymnasiet.

– Man ska lyssna på unga, men om de ber om våra åsikter måste vi få en chans att förbereda oss, säger Nathalie Sohlén, 14, från Stadsgårdsskolan.

Mattias noterade att ingen politiker lovade att ta med sig ungdomarnas åsikter vidare.
– De verkade inte riktigt bry sig om vad vi sa, säger Sutina Dong, 14, klasskamrat med Nathalie.

Erik Nordenström, 15, från Stadsgårdsskolan är intresserad av samhällsfrågor och en av dem som gick hårdast åt politikerna på mötet.
– Man är väl lite speciell kanske, men jag tycker att det är många som klagar, men få som vill göra något, säger han.

Nästa gång vill ungdomarna att frågor som inte är bestämda ska diskuteras. Så att inflytandet blir på riktigt.
– Det vi gjorde nu var kanske mest att lätta deras samvete, säger Sutina.

Kommunpolitik – en passion
– Redan som ung ska du få känna tjusningen med att påverka. Känna ilska över att inte få igenom allt, men ändå veta att du har fått argumentera för din sak.
Jönköpings kommunalråd Peter Persson (s) tycks hysa ett passionerat förhållande till kommunpolitik. En passion han vill dela med andra.

Under ett tjugotal år har Jönköpings kommun arbetat aktivt med en samlad barn- och ungdomspolitik. Olika modeller har utvecklats och prövats.

– Men visst, frågar du hundra ungdomar är det kanske sju som känner till det lokala demokratiarbetet. Men för tio år sen var det nog bara en.

Det viktigaste, hävdar Peter Persson, är den långsiktiga perspektivförskjutning som innebär att barns och ungdomars villkor och delaktighet allt mer hamnar i fokus.

Han drar paralleller med jämställdheten. I början skrattade många åt varvade listor och tjatet om jämställdhet i alla lägen. Nu skrattar ingen längre. Samma sak kommer att hända med ungdomars inflytande, menar han, bara man är ihärdig. För det är bland de vuxna som hindren är störst.

– Tröghet och byråkrati finns också hos oss. Men vi får fram en ny generation politiker som tänker annorlunda.

Text och foto: Thomas Östlund

Ur Brus nr 5 2003