Jag log som en flinande fåne

Många utgår ifrån att om man skriver historier om ungdomar så är man intresserad av ungdomar. Det stämmer förstås. Rent intellektuellt värnar jag om unga människor som grupp, jag upprörs över hur de marginaliseras i samhället och hur man konsekvent ignorerar deras behov.

Men man skriver inte romaner med hjärnan. Anledningen att mina historier ofta kommer att handla om unga människor är självklart att jag fortfarande känner mig som en tonåring inombords. Att jag på ett, förmodligen, ganska omoget sätt fortfarande söker efter mig själv.

Inför romanen Sandor slash Ida gjorde jag ingen research. Först efter att boken kommit ut träffade och lärde jag känna ungdomar. Jag såg att de var underbara, ändå fick jag ingen kontakt med dem. Jag hade skrivit en bok som de tog till sitt hjärta, men jag förblev oförmögen att kommunicera med dem på ett naturligt sätt. Vilket misslyckande!

Så inför sommaren i år bestämde jag att vi skulle ta emot en rysk tonårstjej från ett barnhem i Moskva. Hon skulle delta i ett läger och behövde sedan nånstans att bo ett par veckor innan hon reste hem.

Jag gjorde mig en bild av vår korta tid tillsammans där vi skulle mötas över alla kulturella och språkliga barriärer. I mitt inre hörde jag henne säga "mamma" redan efter ett par dar och föreställde mig hur hon skulle komma tillbaka till barnhemmet, helt förändrad, pratandes om "dagarna som förändrade mitt liv".

Och en dag stod hon där med sin trumpna uppsyn och krävde: "Mat!" Jag gjorde allt. Jag log så att käkarna nästan gick ur led och gestikulerade tills jag fick träningsvärk, men det hjälpte inte. Hon bara såg undrande på mig. Och så bort. Jag fick mer och mer panik, jag log som en flinande fåne och agerade "Gäster med gester" med samma idiotiska iver som de på teve.

Tills luften bara gick ur mig. Jag insåg plötsligt att det jag egentligen var i skriande behov av var en bekräftelse på min egen förträfflighet och inte att ge denna flicka en minnesvärd tid. Jag ville så gärna i framtiden kunna berätta om det oförglömliga mötet mellan mig och föräldralösa Sveta, som först var surheten personifierad, men som snart, efter att hon väckts till liv (av mig!) öppnade upp och förvandlades till en sprudlande, levnadsglad individ.

När hon skulle resa kramade hon mig hårt. Jag kände ingenting. Redan då hade jag börjat trösta mig själv med att jag i alla fall kan skriva böcker om människor, att kunna möta dem kräver en helt annan begåvning. Nu vet jag att nästa gång måste jag lära mig att koppla bort mitt eget ego. Med Sveta kom insikten tyvärr alldeles för sent.

Sara Kadefors
Författare

Ur Brus nr 4 2003