Här blir unga av med sina hämndbegär

Socionomen Ann Hellströmer hade arbetat med unga brottslingar i 15 år när hon bestämde sig för att börja arbeta med offren istället, efter att rånen mot ungdomar ökat kraftigt 1999.

Hon sökte och fick pengar för att starta ett stödcentrum där ungdomar erbjuds allt från sällskap under rättegången till samtal om de existentiella frågor som drabbar dem som varit nära att mista livet. Idag arbetar tre socionomer med unga brottsoffer i city och Ann öppnade i höstas ett nytt stödcentrum i söderförorten Skärholmen.

De som kommer till stödcentren är mellan 7 och 26 år och har utsatts för rån, misshandel, olaga hot, mordförsök, våldtäkt och andra kränkande brott. De får skriva, rita och berätta vad de varit med om och vilka straff de tycker att gärningsmännen gjort sig förtjänta av.

Halshuggas inför publik
Under stödsamtalen är alla känslor och tankar tillåtna. Ungdomarna kan föreslå att brottslingarna borde halshuggas inför publik på Sergels torg.

-Alla människor som råkat ut för en oförrätt och blivit kränkta kan få hämndkänslor. Om man då inte får prata av sig kan de svarta tankarna i vissa fall leda till att offret själv begår brott, säger Ann Hellströmer.

När de mörkaste tankarna har ventilerats, brukar ungdomarna föreslå mildare straff som att alla dumma brottslingar ska få gå i ”snällskola”.

-De flesta vill helst av allt att brottslingarna ska be om förlåtelse och lova att aldrig göra om det igen.

I bästa fall kan de som vill få höra sin förövare säga att brottet inte var riktat mot dem personligen och att det aldrig ska hända igen. Men medling är sällsynt eftersom det också kräver en vilja och mognad hos gärningsmannen, och förstås att han eller hon åkt fast.

För de flesta offer är det viktigare att komma över de problem som brottet fört med sig: sömnlöshet, ont i magen, oro, rädsla för att åka tunnelbana eller för att gå till skolan.
Oftast släpper rädslan efter några samtal. Ungdomarna kommer vanligen hit fyra gånger, men en del vill gå kvar längre.

Om det blir rättegång får ungdomarna också en ung kontaktperson som hjälper dem att förbereda sig. Ett 30-tal juridikstuderande ställer upp frivilligt och turas om att följa med till tingsrätten.

Ideella jourer
Innan Stödcentrum startade i Stockholm var unga liksom alla andra brottsoffer hänvisade till ideella jourer för att prata av sig och få praktisk hjälp. Så är det fortfarande på de flesta håll, men för ett par år sedan kom en ny paragraf i Socialtjänstlagen som ger kommunerna starkare skäl än tidigare att stödja brottsoffer, särskilt unga, och deras anhöriga.

Därför vill Socialstyrelsen att fler kommuner ska börja arbeta på samma sätt som Stödcentrum. Några har redan börjat och i Stockholm öppnar ett tredje stödcenter i sommar i Vällingby. Då erbjuds ännu fler unga att träffa Ann och hennes tre kollegor.

Socionomerna skickar handskrivna kort till alla under 18 år som blivit utsatta för allvarliga brott i de polisdistrikt där Stödcentrum finns. Men även andra ungdomar är välkomna, oavsett om de är över 18 eller om de blivit utsatta för brott i en grannkommun. Sedan starten av det första stödcentret 1999 har drygt 500 ungdomar hört av sig och alla har fått komma så många gånger de velat.

Text och foto: Hanna Wallerman

Ur Brus nr 3 2003