”Jävla araber, jag visste att de skulle lura oss hela tiden”

Som tonåring drömde jag om språkresor. Jag trodde på fullt allvar att en språkresa skulle förvandla mig till en vidsynt, vis och verbal varelse.

När jag senare insåg att jag aldrig skulle komma iväg på en språkresa för att det var alldeles för dyrt tvingades jag tänka tvärtom-tankar.

Blandningen bestod av en dos avundsjuka och en dos surt-sa-räven-mentalitet. Typ: vad är väl en tråkig språkresa? Jag behöver inga språkresor för att vidga mina vyer. Det räcker med att knacka på hos mina bengaliska eller baluchiska grannar så blir jag berikad. När jag nu är vuxen och kan resa iväg kan jag konstatera att jag faktiskt hade lite rätt ändå. För vissa människor är lika förbannat inskränkta hur mycket de än reser runt i världen.

För ett par veckor sedan landade jag i Egypten. När det var min tur att betala visum hälsade jag på tjänstemannen på min Rinkeby- arabiska. Mina dollar viftade han bara bort. Tacksamt gick jag därifrån men blev avbruten av en ung, modellsnygg tjej som undrade vad jag hade fått betala.

”Ingenting” erkände jag. Då fick hon psykbryt. ”Jag visste väl det. Jag fick betala trettio jävla dollar, jävla araber, jag visste att de skulle lura oss hela tiden.” Jag kände mig lite dum men jag påpekade för henne att vi faktiskt just hade landat…När hon fortsatte rasa över lurendrejeriet fick jag plötsligt nog och röt tillbaka: ”Men om du nu visste och förväntade dig att du skulle bli lurad hela tiden. Varför i hela friden kom du hit?”

Om man går omkring och förväntar sig att ”araber ska lura en för det är sånt araber gör” så tycker jag nog att det är rätt åt en om man faktiskt blir lite lätt lurad. Det blir en självuppfyllande profetia. Du utgår ju ändå ifrån att de gör det, varför skulle de då dra sig för att blåsa dig?

På hemresan stötte jag återigen på snygga tjejen som nu var ännu snyggare i sin nyförvärvade solbränna. Jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon blivit lurad och nej, det hade hon inte. Lyckligtvis. Men hennes slutsats var att hon hade haft tur eller varit väldigt vaken och vaksam.

Om hon hade blivit lurad under sin Egypten-vistelse hade hon fått sin fördom bekräftad. Nu blev det tvärtom men det påverkade inte hennes inställning på något sätt. Att resa räcker inte. Det är en inre resa som krävs. En resa där man rensar hjärnan och mjukar upp och öppnar upp hjärtat. När hjärtat och sinnet är mottagligt kan resandet vara världens bästa skola. Är dessa slutna kan man lika gärna stanna hemma.

Alexandra Pascalidou
Journalist och författare

Ur Brus nr 2 2003