Arkiv
Inkludering
Streets of London ingen idyll
Gängmedlemmen Nadina Smith sadlade om och blev fältarbetare. Vägen dit gick via resor till Sydafrika, Japan och Israel. Nu hoppas hon få med sig andra ungdomar på resor inom Storbritannien för att få bort dem från gängen på gatorna.
När Nadina Smith ropar ”Ta hand om dig!” till 15-årige John på fredagseftermiddagen, är det ingen tom fras. Hon vet precis vad som händer på gatorna i Newham i östra London.
Nadina och John känner varandra väl efter ett par månader av nära samarbete. Vi står utanför välgörenhetsorganisationen Community Links byggnad på Barking Road som skär genom Londons fattigaste distrikt.
John är på väg till bussen, men innan vi skiljs pekar han tvärs över den hårt trafikerade gatan. Det var där borta i gathörnet, som det nyligen hände: Någon sköt efter honom. John säger att han inte vet vem och inte varför.
Men tidigare berättade han om litet affärer som han håller på med på gatan. Nej, han missbrukar inte själv. Pengar behöver man ändå.
– Jag köper kläder, bilar, juveler och sånt, säger John och visar stolt fram sina ringar av guld.
Jämnårige James säger att han behöver dra in mycket mer än 140 pund (ca 2 000 kr) i veckan. Det är priset för hans hasch. Sedan elva är han vanerökare.
– Fast jag sysslar bara med vanliga droger – jag ska aldrig börja med tunga droger, aldrig! säger James.
Nadina Smith är 21 år och kan alla historierna från gatan.
– Jag har själv sett allt: gängbråken, knivarna, drogerna… Jag kan alla berättelser, ingenting chockar mig, ingenting är nytt.
Hon minns precis hur det var.
– Vi hängde på gatan och kastade glåpord efter folk eller satt i en lägenhet och var uttråkade. Vi rökte, drack och var promiskuösa; man fixar ju sina egna nöjen, när man inte har något att göra.
Nadina SmithNej, Nadina anser inte att hon för egen del var illa ute, men andra i gänget sysslade med farliga saker. Därigenom var alla i riskzonen, har hon insett i efterhand.
Gör-det-själv-mentor
Utan utbildning i socialt arbete betecknar hon sig som en gör-det-själv-mentor. Två dagar i veckan ansvarar hon för Johns skolgång. De två jobbar ihop med engelskan och matten, men ägnar mycket tid åt livet och vad John håller på med.
– Det funkar inte att fördöma. Men genom att ställa frågor tvingar jag honom att fundera. När han svarar mig, hör han själv hur galet han resonerar.
– John kan skilja på rätt och fel, det har han med sig hemifrån. Men om han argumenterar emot mig, lovar jag: Han har ingen chans, för jag har alla motargument! skrattar Nadina.
Med sitt arbete illustrerar hon kärnan i verksamheten: Nästan alla medarbetare rekryteras bland deltagare från något av de många hjälpprojekt som finns i Newham. På samma sätt illustrerar hennes resliga hållning målet för arbetet hos Community Link: Självtillit, självförtroende och självinsikt. Orden står på väggen, om någon skulle glömma dem.
– Titta på mig! Allt är möjligt! uppmuntrar hon ungdomarna.
För åtta, tio år sedan fördes hon och gänget in i verksamheten via fältarbetaren Paul Leslie. Han respekterade deras vägran att komma till fritidsgården, i stället lyssnade han på dem och byggde upp ett förtroende. Till sist kunde gänget till och med tänka sig att hänga med honom och bowla.
Resor utomlands
Nadina blev mer och mer engagerad, fick efter ett par år följa med på resor till Sydafrika, Japan och Israel. Sedan blev hon frivilligarbetare, men är numera anställd. Paul Leslie är hennes chef.
JohnResorna brukar börja med ett initiativ från en liten grupp ungdomar. Därefter sprider ungdomarna och ledarna affischer och information i distriktet.
– Det är en balansgång hur mycket man ska tjata för att få med truliga ung-domar. De måste själva ha vilja och intresse. Resan är en stor grej att genomföra: från idé, planering, pengajakt till genomförande.
I år blir det ingen resa, för i sommar ska Community Links ta emot ungdomar från Senegal och Japan, i höst från Nya Zeeland.
Gästerna ska inte bara få se London utan också andra delar av Storbritannien. Till några av dessa resor hoppas hon få med sig John.
– Våra ungdomar behöver vidga sina vyer. Många har knappt varit utanför Newham, vet inte att man har ett eget språk i Wales, vet inte hur irländska låter eller hur det ser ut i Skottland!
Att vara turist i sitt eget land och samtidigt umgås med ungdomar från andra länder kan bli en avgörande resa. Inte minst för John, som mest far med buss 474 i Newham, en linje som han drömmer om att själv få köra som busschaufför.
Fotnot: John och James är inte deras riktiga namn.
Text: Barbro Westman Tullus
Foto: Kristofer Sandberg
Ur Brus nr 2 2003
Nadina och John känner varandra väl efter ett par månader av nära samarbete. Vi står utanför välgörenhetsorganisationen Community Links byggnad på Barking Road som skär genom Londons fattigaste distrikt.
John är på väg till bussen, men innan vi skiljs pekar han tvärs över den hårt trafikerade gatan. Det var där borta i gathörnet, som det nyligen hände: Någon sköt efter honom. John säger att han inte vet vem och inte varför.
Men tidigare berättade han om litet affärer som han håller på med på gatan. Nej, han missbrukar inte själv. Pengar behöver man ändå.
– Jag köper kläder, bilar, juveler och sånt, säger John och visar stolt fram sina ringar av guld.
Jämnårige James säger att han behöver dra in mycket mer än 140 pund (ca 2 000 kr) i veckan. Det är priset för hans hasch. Sedan elva är han vanerökare.
– Fast jag sysslar bara med vanliga droger – jag ska aldrig börja med tunga droger, aldrig! säger James.
Nadina Smith är 21 år och kan alla historierna från gatan.
– Jag har själv sett allt: gängbråken, knivarna, drogerna… Jag kan alla berättelser, ingenting chockar mig, ingenting är nytt.
Hon minns precis hur det var.
– Vi hängde på gatan och kastade glåpord efter folk eller satt i en lägenhet och var uttråkade. Vi rökte, drack och var promiskuösa; man fixar ju sina egna nöjen, när man inte har något att göra.
Nadina Smith
Gör-det-själv-mentor
Utan utbildning i socialt arbete betecknar hon sig som en gör-det-själv-mentor. Två dagar i veckan ansvarar hon för Johns skolgång. De två jobbar ihop med engelskan och matten, men ägnar mycket tid åt livet och vad John håller på med.
– Det funkar inte att fördöma. Men genom att ställa frågor tvingar jag honom att fundera. När han svarar mig, hör han själv hur galet han resonerar.
– John kan skilja på rätt och fel, det har han med sig hemifrån. Men om han argumenterar emot mig, lovar jag: Han har ingen chans, för jag har alla motargument! skrattar Nadina.
Med sitt arbete illustrerar hon kärnan i verksamheten: Nästan alla medarbetare rekryteras bland deltagare från något av de många hjälpprojekt som finns i Newham. På samma sätt illustrerar hennes resliga hållning målet för arbetet hos Community Link: Självtillit, självförtroende och självinsikt. Orden står på väggen, om någon skulle glömma dem.
– Titta på mig! Allt är möjligt! uppmuntrar hon ungdomarna.
För åtta, tio år sedan fördes hon och gänget in i verksamheten via fältarbetaren Paul Leslie. Han respekterade deras vägran att komma till fritidsgården, i stället lyssnade han på dem och byggde upp ett förtroende. Till sist kunde gänget till och med tänka sig att hänga med honom och bowla.
Resor utomlands
Nadina blev mer och mer engagerad, fick efter ett par år följa med på resor till Sydafrika, Japan och Israel. Sedan blev hon frivilligarbetare, men är numera anställd. Paul Leslie är hennes chef.
John
– Det är en balansgång hur mycket man ska tjata för att få med truliga ung-domar. De måste själva ha vilja och intresse. Resan är en stor grej att genomföra: från idé, planering, pengajakt till genomförande.
I år blir det ingen resa, för i sommar ska Community Links ta emot ungdomar från Senegal och Japan, i höst från Nya Zeeland.
Gästerna ska inte bara få se London utan också andra delar av Storbritannien. Till några av dessa resor hoppas hon få med sig John.
– Våra ungdomar behöver vidga sina vyer. Många har knappt varit utanför Newham, vet inte att man har ett eget språk i Wales, vet inte hur irländska låter eller hur det ser ut i Skottland!
Att vara turist i sitt eget land och samtidigt umgås med ungdomar från andra länder kan bli en avgörande resa. Inte minst för John, som mest far med buss 474 i Newham, en linje som han drömmer om att själv få köra som busschaufför.
Fotnot: John och James är inte deras riktiga namn.
Text: Barbro Westman Tullus
Foto: Kristofer Sandberg
Ur Brus nr 2 2003
