Jag reser – alltså är jag

Att ge sig ut på en längre resa ger status i vårt samhälle. Resan kan ge självförtroende, social kompetens och leda till att man tar större ansvar över sitt liv.

Det har Erika Andersson Cederholm sett i sin forskning då hon djupintervjuat unga resenärer.

– Några ser resan som en del i en karriär och att den kan vara bra inför framtida anställningsintervjuer, säger hon. Att ha rest visar att man är en person som är villig att utvecklas, kan ta egna initiativ, klarar av problematiska situationer och är självständig.

Det här är egenskaper som vi värdesätter högt i vårt samhälle och resan är ett uttryck för en individualitetssträvan, att avgränsa sig och bli synlig.

– Att resa som turist är ett västerländskt fenomen och för oss är det av godo att resa på egen hand. Kommer man från en annan kultur har man inte detta med sig, säger Cederholm.

Torun Elsrud har också forskat kring ungas resande och ifrågasätter den västerländska normen:
– Vad är det för samhälle där unga inte blir accepterade för den de är utan måste prestera för att bli sedda? I andra kulturer har man en känsla av att man behövs, man har en plats och ingår i ett sammanhang och blir därigenom sedd, säger hon.

Hon berättar också om myten om mannen som den rörlige, resande och äventyrlige och kvinnan som den vårdande, passiva och den som stannar hemma. Men hennes forskning visar att kvinnor är lika äventyrliga, rörliga och resande som mannen.

– Flickor vågar ta initiativ och gör lika dumma och lika bra saker som män. Man vill inte se att kvinnor reser eller flyttar för att det hotar den gamla myten om mannen som den äventyrlige.

Medelklassvärderingar
Men även om resandet oftast ses som något positivt i vår kultur är det inte alla som tar sig iväg. Fortfarande är fördelarna förknippade med medelklassvärderingar, som att resandet ger bildning, att man utvecklar sig själv och lär sig om andra kulturer.

Men ingen av de båda forskarna vill egentligen medge att det finns några klasskillnader i resandet. Enligt dem är klasskillnader i dagens samhälle otydliga överlag. Men Torun Elsrud menar att om man generaliserar är den här typen av resande ändå en ”verksamhet för de privilegierade”.

– Även i Sverige finns det många som växer upp i hem där det gäller att överleva för dagen och då uppmuntrar föräldrarna inte i första hand till att det skulle vara viktigt att resa.

Det är inte heller alla som ger sig av på längre resor på egen hand på en gång. Att åka på organiserade kortare resor, till exempel ungdomsutbyten, som innebär att man har en trygghet i resandet kan vara en språngbräda till att senare resa på ett friare sätt.

– Och ska man resa på kortare utbyten kan jag tänka mig att det krävs att man är i rätt sammanhang för att ens komma på tal och att kunna få information, säger Elsrud och för in klassperspektivet igen. Det kräver också mer organisation, även av inblandade föräldrar.

Oavsett om ungdomar åker på kortare eller längre resor finns det en stark norm som säger att resandet är tillfälligt och att man sedan ska komma hem och etablera sig här säger Cederholm.

– Det poppar alltid upp en figur i berättelserna som ungdomarna är kluvna till men ändå tar avstånd ifrån och det är den evige resenären som aldrig slår sig till ro. De både beundrar denne person samtidigt som de ser det tragiska i dennes rotlöshet.

Text: Anette Persson
Illustration: Jenny Morelli

Ur Brus nr 2 2003