Till förstasidan
textstorlek


.
Brus ges ut av Ungdomsstyrelsen. Klicka för att gå till Ungdomsstyrelsens webbplats (Öppnas i nytt fönster)
ARTIKEL | krönikor
ÅSIKTEN
Carlos Rojas Beskow, chefredaktör nättidningen Epigon
Carlos Rojas Beskow

När jag var liten lekte Fredrik, Ekrem och Andrej tillsammans

Jag växte upp i Norsborg i Norra Botkyrka. Jag bodde på sjätte våningen i ett rätt slitet, blekrött betonghus. Jag gick på dagis, där min bästa vän var svart och min favoritfröken hette Nelda.

Det var min värld, mitt Sverige, och jag reflekterade aldrig över att någon kunde tycka att det var konstigt. Jag minns att jag en dag sa till min mamma att jag kommit fram till att det mest bodde turkar i Sverige. Hon log och sa: ”Nej, det är bara så här.”
Jag förstod inte vad hon menade.

Jag började skolan och gick i hemspråksklass (har ni förresten märkt hur mitt språk lidit av det?). Vi lekte kurragömma och spelade bandy och fotboll, mest med elever från vår parallellklass. Med Fredrik, Ekrem och Andrej.

Aldrig tänkte jag, eller någon annan, på nationaliteter - att man var en nationalitet. Vi hejade allihopa på svenska landslaget och sjöng, utan att tveka, nationalsången på avslutningen.

Nånstans, jag minns inte lika väl var, gick dock något snett. Nånstans blev plötsligt alla en nationalitet. Nånstans blev jag kallad ”svenne”, nånstans blev jag ”spanjoren”, nånstans blev jag ”blandrasen”.
Jag tror det var i högstadiet.
Nationaliteternas värld tog vid.

Jag kan inte minnas mångas ursprung, av de som gick i min skola under låg- och mellanstadiet. Men jag kan peka på vem som helst i en katalog från när jag gick i nian i Vårbyskolan och veta vart han eller hon ”kom från”.

Den stora frågan är då varför. Varför blir det så? Är det för att man blir tonåring och får svårt att hitta sig själv? Söker man trygghet i sitt ursprung? En identitet? Eller börjar man bara förstå att samhället inte riktigt vill låta en vara svensk om man heter Ekrem? Det finns säkert tusen anledningar, som ingen riktigt är medveten om.

Skulle vi fått välja hade nog de flesta av oss behållit världsbilden vi hade innan tonåren, och utvecklat den. Idag är det tvärtom - världsbilden man fick i början av tonåren har utvecklats och det ser nu ut som det gör. Jag hoppas innerligt att vi åttitalister bara var en väldigt dum kull. Att Jesper, Abbe och Nahir, som leker på gården utanför mitt hus just nu, fortsätter att göra det om tio år.

Carlos Rojas Beskow
chefredaktör
nättidningen Epigon

Ur Brus nr 1 2003