Yngst och äldst i Riksdagen

De träffas i riksdagshusets café en kall höstmorgon för att diskutera ungas och äldres möjligheter att påverka samhället.

- Jag tror att unga är väldigt intresserade av politik. Men det intresset tappar nog många när de försöker påverka utan att lyckas, säger Björn von der Esch (kd), 72 år och riksdagens äldste ledamot.

Den yngste ledamoten Gustav Fridolin håller med.
- Jag tror att intresset för politik är lika stort bland äldre som bland yngre, men att det tar sig olika uttryck. Det är lätt att se att fler unga går i demonstrationer och min erfarenhet är att det är fler äldre som skickar brev och skriver insändare, säger han.

Björn von der Esch föddes 1930. Han är jordbrukare och riksdagsman med en bakgrund som militär, hovmarskalk och akademiker. Hans ungdom präglades av andra världskrigets vidrigheter.

Gustav Fridolin föddes 1983 och var tidigare språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom. Han är studerande och riksdagsman med planer på att bli journalist någon gång i framtiden. Den globala politiska händelse som format honom är istället kalla krigets fredliga slut.

Gemensamma nämnare
Trots deras olika ålder och erfarenheter så finns det många gemensamma nämnare i deras syn på demokrati. Kanske beror det på att de inte anser att de representerar just de unga och de äldre.

- Jag representerar dem som röstat på mig. Jag representerar dem som tycker som jag i första hand - men också de unga, de som bor i en förort utanför Stockholm och så vidare, säger Gustav Fridolin.

Björn von der Esch konstaterar att han inte ser sig som pensionärernas representant i riksdagen.
- Nej, jag skulle snarare beskriva mig som intresserad av demokratifrågor och av frågor kring EU och EMU. Men det är klart att jag rätt ofta blir inbjuden att tala om pensioner och mer sällan om studielån, säger han.

De ser båda problem med att politiken har stelnat. Björn von der Esch anser att skälet står att finna i det svenska systemet. Samma parti har suttit vid makten under nästan 90 procent av hans livstid.
- Det är demokratins problem - men inte socialdemokratins fel. Det är oppositionen som inte kunnat besegra dem, säger han.

Gustav Fridolin formulerar en teori om vad som hänt. Tre trender har bidragit till att göra politiken svårare att engagera sig i.

Ideologin tappar mark
- Poängen med ett parti är att de borde stå för en logisk kedja av åsikter - helt enkelt en ideologi. Men i dag har det där släppt. Partierna kan tycka lite vad som helst, säger Gustav Fridolin.

Sedan klassröstningen. Förr var mönstret ganska enkelt. Det sociala sammanhanget avgjorde hur man röstade. På landet, minns Björn von der Esch för att illustrera Gustavs tes, röstade storbönderna på moderaterna, arrendatorerna på centern och de anställda på gårdarna på socialdemokraterna. Även i städerna var mönstret stabilt på liknande sätt.

- Och till detta kommunsammanslagningarna som ökade avståndet mellan politiker och väljare. När jag började som politiker i min kommun kände väljarna oss politiker, de skällde och berömde. Sedan slogs vi samman till större enheter och då svalnade intresset, säger Björn von der Esch.

- Behovet av ideologi har ökat när väljare och politiker inte har direktkontakt och när klassröstningen har upplösts, säger Gustav Fridolin.

Hur ska det bli bättre?
Men om ideologierna också är upplösta - vad ska då ske för att förbättra situationen?

Björn von der Esch är säker på att vägen tillbaka är stängd.
- Det är kört. Vi kan inte hoppas på att komma tillbaka till småkommuner som på 40- och 50-talet.

Gustav Fridolin tror på större inslag av direktdemokrati. Han håller fram Kalix kommun som ett exempel, där språkröret Peter Eriksson (mp) som kommunalråd använt rådslag för att öka det politiska intresset för olika frågor med viss framgång.

Björn von der Esch tror snarare på att man behöver öka inflytandet för individen i samhället än på att förändra beslutsformerna.
- Sverige har varit ett omhändertagande samhälle. Jag tror det är där vi måste sätta in stöten och förändra - ge individen mer ansvar. Men det är också viktigt att inte få skendemokrati. Vi har en olycklig historia av att gå emot folkomröstningsresultat. När man gör det tar man risker, säger han.

En annan risk finns i utvecklingen mot politiken som ett yrke, anser Gustav Fridolin.
- När många kommer in i politiken relativt unga och sedan sitter till pensionsåldern så missgynnar det dem som har haft vanliga jobb. Det blir lönlöst för dem att försöka göra politisk karriär - de hinner inte sitta tillräckligt länge på sina poster för att få något inflytande.

Gamla får förtur
I riksdagen är detta tydligt - där ger antal år i huset i de flesta fall förtur i valet av poster i olika utskott. Det kallas anciennitetsprincipen men betecknas ofta ironiskt senilitetsprincipen. Endast de som har gjort många år i bänkarna kan välja fritt vad de vill syssla med.

Men det finns undantag. Gustav Fridolin sitter trots sin ungdom och att han just börjat i riksdagen som ordinarie ledamot i det kanske viktigaste utskottet: konstitutionsutskottet som både behandlar grundlagsfrågor och står för granskningen av regeringen.

Gustav menar att om en grupp ska pekas ut som ansvarig för demokratins brister så är det partierna. Det är de som måste förändra sig. Men det är en trög process.
-Jag har motionerat om obligatorisk rotation på politiska poster, men vi får väl se vad som händer. Det är lättare att vara enig i princip om vilka problemen är än att besluta om konkreta åtgärder i detalj...

Text: Lars Truedson
Foto: Mia Askerlund

Publicerad i Brus nr 6 2002