Var beredd på att bli skjuten i armen!

Jag skulle verkligen inte vilja vara den kulturadministratör som drabbades av följande unga och ivriga konstnär:
- Hej, jag undrar om jag kan få hur många kronor som helst till ett projekt?
- Ett projekt?
- Ja, ett konstprojekt.
- Vad ska du göra då, vad går det ut på?
- Jag kommer låta en kompis skjuta mig med ett jaktgevär genom vänster överarm.

Skulle jag ha gett honom några pengar? Knappast. Ändå blev just ett sånt projekt ett av de viktigaste i samtidskonsten. Chris Burden genomförde på sextiotalet en av vår tids mest betydande performances när han på sin utställning lät sig skjutas genom armen.

En handling som inte bara har återberättats hundratusentals gånger utan också har blivit en hörnsten i nutidens referensram till begreppet konst. Och ändå var det inte ett dugg uppskattat av publiken på hans vernissage. Tvärtom, det väckte avsky, oro och kaos.

Det är inte konstigt att kulturadministratörer och pengapytsare inte kan få kontakt med de mest betydande konstnärliga verken i samtidskonsten. Det är inte ens upprörande. Det är bara ett faktum.

Kulturpengar delas sällan ut utan garantier. Och garantier är inget man kan hitta i grogrunden för konstnärligt skapande. Speciellt som det är svårt att ens veta vad det är som är samtidens mest betydande kulturyttring. Kanske visas Quake VII i sin storartade enkelhet på Guggenheim om femtio år.

Att som konstnär arbeta med konst innebär ofta att gå med ständiga fjärilar i magen. Inte över oron inför att "djärvt lägga en oväntad färg intill en annan", utan inför risken att utan önskad effekt eller ens exponering ha offrat både sin tid och oftast alla sina tillgångar på endast en idé.

Med risken att inte bara förlora sin trovärdighet inför publik och kulturadministratörer utan också utrymmet att fortsätta uttrycka sig inom sitt område, sitt yrke. Som konstnär satsar man ofta hela sin karriär i varje enskilt projekt, i varje enskild utställning.

Om Du så satt på alla kulturmiljoner i världen skulle Du inte kunna vara lika modig som vilken femöreskonstnär som helst. Det vore ju andras pengar Du satsade, inte Dina. Men kulturen behöver aktörer som är beredda att misslyckas och som vet att det är den enda vägen till utveckling, förnyelse.

I princip borde Du själv vara beredd att bli skjuten i armen. Synd bara att det redan är gjort och att det ändå inte skulle synas. Du är ju trots allt inte konstnär. Du har pengar. Satsa dom.

Av Pål Hollender

Ur Brus nr 5 2002