Killprojekt för jämställdhet

Killprojekt för jämställdhet. Ja, det låter sig sägas. Men hur gör man egentligen? "Kom och prata över en kopp te"? Nja, det lockar inte många. I alla fall inte dem man helst vill nå.

- Visst kan man prata om känsliga saker med killar, men det är lättare om man kan väva in det i någon konkret verksamhet, säger Kent Löfstedt, fritidssamordnare i Upplands Väsby norr om Stockholm.
Som när tio rätt buffliga killar på Grimbogården ordnade disco för sexorna på skolan.

- Då kunde vi ju prata igenom hur de skulle bemöta småungarna och hur de skulle ta hand om varandra under kvällen. Det handlar om att få dem att sätta sig på en annan stol, att se världen på ett annat sätt.

Efteråt tyckte sexorna att det var det roligaste disco de varit på. Och killarnas självkänsla växte. Inte för att de gjort något starkt och styggt, utan för att de gjort något bra.

- Om vi ger dem en chans att göra bra saker kan vi hjälpa dem att skapa en positiv självbild. Det är lättare att ha respekt för andra när man respekterar sig själv, säger Ove Sommar, pastor i missionskyrkan, som också deltar i projektet.

Killgrupperna i Upplands Väsby är en följd av Fritidsforums treåriga projekt "Pojkar - pojkverksamhet på fritidsgård". Jämställdhetsarbete bland unga handlar ofta om att skapa frizoner för tjejerna, där de kan pröva på att bryta invanda könsmönster utan att behöva kriga om utrymmet med pojkarna. Och det behövs naturligtvis, inte minst på fritidsgårdarna som släpar på ett tungt arv där det handlat mycket om att ge lämplig sysselsättning åt stökiga och oroliga pojkar.

Killprojekt ligger i tiden
Men nu verkar det som att jämställdhetsarbete bland killar ligger i tiden, säger projektledare Mia Hanström.

- När vi problematiserar mannen får vi upp ögonen för pojkarna också. Det är ju ofta dom som är problemet, inte flickorna.

Projektet har syftat till att utveckla metoder för att arbeta med killar och jämställdhet. Personal från fyra fritidsgårdar har jobbat med praktisk försöksverksamhet, erfarenhetsutbyte och fortbildning under drygt två år. Projektet avslutas i oktober med ett seminarium dit landets alla ungdomsarbetare är välkomna. Ambitionen är att seminariet ska utmynna i en bok med konkreta tips och idéer om pojkverksamhet.

- Metoderna finns, det handlar mer om hur man ska tänka och förhålla sig, hur man ska använda metoderna för att jobba med jämställdhet, förklarar Mia Hanström.

I Upplands Väsby startade den första killgruppen hösten 2000, en blandad grupp med killar både från höghusen i Väsby centrum och radhusen i Grimstaby.

Vi plockade ut några killar slumpvis och körde ett antal gånger, men vi var nog inte så väl förberedda på vad vi skulle göra, säger Kent Löfstedt.

Värdeingsövningar
Gruppen upplöstes efter ett par, tre träffar, killarna slutade helt enkelt att komma. I stället startade man separata grupper på Grimbogården och Väsbygården. I de nya grupperna har man jobbat mera med värderingsövningar och individuell utveckling. Till sin hjälp har man haft Folkhälsoinstitutets bok för killgrupper, Risken finns.

- En del övningar är väldigt roliga, andra tråkigare, men vi har kört på. Fast nånstans måste man vara väldigt konkret också, säger fritidssamordnaren Anders Carlsson, som lett arbetet på Grimbogården.

Varför finns det då så lite verksamhet som siktar in sig på pojkar och jämställdhet? Mia Hanström menar att det finns en stor kluvenhet inför att arbeta med killar på det sättet.

- Diskussionen handlar mycket om att flickor får mindre resurser än pojkar - ska man då satsa på pojkarna ännu mer?

Ja, självklart, hävdar jämställdhetsexperten Ingemar Gens.
- Det är alltid flickorna det är synd om och pojkarna som är problemet. Men just därför är det ju pojkarna man borde åtgärda.

Han arbetar på Riksförsäkringsverket och är en flitigt anlitad föreläsare. För en del år sedan blev han rikskänd för ett förskoleprojekt i Gävle där pojkar och flickor fick byta roller för att öva sina svaga sidor.

Pojkar ses som oföränderliga
Att killprojekt är så pass ovanliga handlar mycket om vår syn på pojkar, menar han.
- Vi väljer att stötta tjejer eftersom vi ser pojkar som oföränderliga - "pojkar är pojkar" - och därför är det meningslöst att ha projekt för dem.

Hans dom faller hård över vuxenvärldens sätt att bemöta pojkarna.
- Vi ger dem makt och kontroll, eftersom vi förväntar oss att det är vad de ska syssla med som vuxna. Sen skuldbelägger vi killarna för att vi tillåter dem vara på ett sätt som vi inte vill. Men det kan ju aldrig vara pojkarnas fel, de blir bara som vi förväntar oss att de ska bli.

Vill man uppnå en förändring måste pojkarna alltså få chansen att göra andra saker än det vi förväntar oss av dem.

- Pojkar är inte mer förtjusta i sin könsroll än flickor. Lär pojkar att inte bara utöva makt och kontroll. Lär flickor att inte bara se till andras behov.

Men att satsa på killarna behöver heller inte innebära att man ger dem mer, utan att man ger dem något annat, säger Kent Löfstedt.

- De behöver stärka sitt självförtroende för att kunna uppträda korrekt, de måste lära sig att det inte är människovärdigt att hålla på och trycka ner tjejerna som de gör.

Viktigt med struktur
Ett nyckelord för att lyckas med killgrupper är struktur, till exempel att man träffas på fasta tider som alla respekterar.

- Kommer man inte i tid får man inte vara med, förklarar Kent. Och det gäller att hålla sig till spelreglerna, att inte avbryta, att inte prata i mun på varandra, att inte kalla varandra för saker.

Dessutom, tillägger Ove, är det viktigt att aldrig förlora målet ur sikte, att man tar sig tid att stanna upp och ställa frågor som "Varför gör vi det här?" eller "Vad vill vi uppnå?".

- Annars blir det lätt att man sitter runt bordet igen och hittar på bra saker att göra, det blir bara metod.

Ett syfte med Fritidsforums projekt har varit att öka deltagarnas medvetenhet om hur de själva behandlar killar och tjejer. Och det har varit ett nyttigt inslag, menar Ove.

- Jag har alltid trott att jag behandlar alla lika, men plötsligt blev jag medveten om att jag är mycket bättre på att hälsa på killarna än på tjejerna. Jag menar - jag hade ju jämställda värderingar redan före projektet, men det har hjälpt mig att se att jag kanske inte var så jämställd som jag trodde.

Text: Magnus Jacobson
Foto: Robert Blombäck

Publicerad i Brus nr 4 2002