Bara extrema ungdomar i medierna

Ulrika Ivetun, Henrik Sundell och Mikaela Benson går på gymnasiet och är med i en referensgrupp som Utbildningsradion har för sina ungdomsprogram. De har alla åsikter om hur unga framställs i medierna.

De tycker att medierna mest visar en dålig bild av unga och att ungdomar klumpas ihop till en enda grupp. Det gör att vuxna kan få fel bild av ungdomar.

- Ofta har det hänt något dåligt som unga har gjort och medierna blåser upp det, säger Ulrika. Om det sedan visar sig att de hade fel rättar man inte det dagen efter. Och när det bara är några få unga som gjort något borde de inte skriva ungdomar och dra alla över en kam.

- Det är ju ingen som protesterar när man skriver ungdomar, fyller Mikaela i. Vem ska ta åt sig då? Men om det handlar om polisen till exempel, kan de dementera eftersom det handlar om en speciell yrkesgrupp.

Ulrika tycker att ungdomar borde sitta med i redaktionerna så att bilden av unga nyanseras i nyhetsinslagen. Dessutom borde fler unga få uttala sig i medierna.

Glättig veckotidning
Henrik är kritisk till ungdomsprogrammen.
- När man gör program speciellt för unga ska det vara extrema kameraåkningar, snabba klipp och allmänt flashigt, säger Henrik. Det gör att jag tröttnar efter fem minuter. Det blir som en glättig veckotidning utan innehåll.

Men det håller inte de andra med om utan de tycker att det är bra och att många ungdomsprogram visar unga som nyfikna.
Henrik tittar mycket på debattprogram i TV och är kritisk till att man ofta tar in så extrema ungdomar som möjligt i dessa program.

- Det ska alltid vara så polariserat när ungdomar är med, säger han. Till exempel tar man in en extrem mufare och en extrem vänsterungdom.

De är också kritiska till att när medierna visar att ungdomar engagerar sig är det just extrema händelser som tas upp som till exempel demonstrationer och andra aktioner som oftast urartar på något sätt.

- Man säger ofta att ungdomar inte engagerar sig men det finns många som sliter, säger Ulrika som själv är med i Haninges ungdomsråd.
Hon är irriterad över att medierna inte vill berätta om det engagemang som inte skapar stora rubriker.

Text och foto: Anette Persson

Publicerad i Brus nr 3 2002